Jo, det skulle ju komma. Det var inte många nummer sedan som jag skrev att Raidho C1.1 vad den bästa stativhögtalare jag hade haft i mitt rum. Så kom något ljushuvud på att jag naturligtvis skulle prova Magico Q1. Sagt och gjort, och så kom det in en högtalare som onekligen kunde ta upp kampen på allvar.
Magico
Magico slog först fast sitt namn på allvar med stativhögtalaren Mini, som slog ner som en bomb i High End-världen för några år sedan. Det var en tvåvägshögtalare som presterade på en nivå som man inte trodde var fysiskt möjlig för en sådan lilleputt.
Efter det byggde Magico sin V-serie av golvhögtalare lite i samma stil som Mini med träsidor och aluminiumbaffel. Så kom Q-serien med kabinett helt i aluminium. Q5 satte standarden, och den mindre Q3 följde upp. Och så kom Q1, som ser ut ungefär som om man sågat av toppen på en Q5 och satt den på ett stativ. Stativet är en integrerad del av själva högtalaren, det sitter ordentligt fastbultat och själva stativet väger faktiskt lika mycket som själva högtalarkabinettet.
Tilläggas ska att det nu även kommit en modell Q7, en mastodont på uppemot 400 kg per styck. Jag fick en provlyssning vid ett arrangemang i München samtidigt med High-End-mässan i år, och de verkade synnerligen, synnerligen spännande. Men också makalöst dyra! Samtidigt visade Magicos starke man Alon Wolf också upp den första högtalaren i den nya S-serien, S5, en serie som ska ersätta V-serien om jag förstod det hela rätt.
Vid den här visningen lät det verkligt bra om Magicos högtalare, i synnerhet överraskade S5 positivt. Det är långt ifrån alltid jag fått med mig den upplevelsen när jag hört Magico på utställningar, det har varit synnerligen upp och ned vid de olika tillfällen jag hört firmans högtalare. De ställer höga krav på såväl placering, omgivning och kringutrustning.
Som vanligt betyder det, att om du hört en högtalare spela bra på en utställning vet du att den kan spela bra, lät den sämre vet du fortfarande inte om den kan spela bra och du kan egentligen bara dra slutsatsen att det inte var så lyckat vid just det tillfället. Många är alldeles för snabba att dissa något de hört på utställningar…
Inte så kräsen
Q1 är en sluten konstruktion och det brukar betyda att högtalaren är ganska trögdriven. Den uppgivna känsligheten på 86 dB bekräftar detta. Emellertid är högtalaren en rätt enkel last och sägs aldrig doppa under 4 ohm. Under testen provade jag med flera olika förstärkare, från trettio till många hundra watt per kanal, och hade inga som helst problem med att fylla mina 48 kvadratmeter med ordentligt ljudtryck, den kan spela högt! Och ljudtryck med kvalitet, men det återkommer vi till.
Med mina vedermödor vid testen av Magico V3 i färskt minne hade jag mina farhågor när jag skulle ställa upp Q1 och para ihop den med lämpliga förstärkare. Men, Q1 är inte speciellt svår att varken ställa upp eller är synnerligen kräsen vad angår förstärkare. Ja, naturligtvis kräver den kvalitetsförstärkare, du får sannerligen reda på allt med den här högtalaren, så om förstärkaren inte håller måttet är du inte i skuggan av tvivel om det nästan redan vid första anslaget.
Och ställa upp ja, givetvis kräver det lite pillande och justerande, men jag fick en strålande återgivning ganska nära utgångspunkten i min grunduppställning. Små placeringsändringar kan ge stora utslag i ljudupplevelsen, och det gäller inte bara för högtalare av den här digniteten (även om det kanske framgår klarare) utan är något helt generellt för alla högtalare.
Exceptionell högtalare
Redan från den första tonen du spelar vet du att det handlar om en exceptionell högtalare, en av de få utvalda. Det är lätt för oss skribenter att jonglera med superlativ och komma med en massa påståenden som säkert kan upplevas som närmast arroganta mot mer ”normala” högtalare. Lite av problemet ligger i att man måste få lov att uppleva de där magiska ögonblicken med de exceptionella högtalarna för att egentligen förstå det. Vår uppgift är att omsätta dessa upplevelser i ord så att den som inte fått lov att höra det ska kunna förstå det, och det är inte alltid lika enkelt.
Jag har ibland använt liknelsen med att se på stjärnhimlen inne i storstaden, där jag bor. Jovisst ser du stjärnorna, men himlen är trots allt lite grådaskig och stjärnorna lite matta. Allt reflekterat ljus och luftens förorening påverkar det du ser. Uppe i sommarstugan är himlavalvet kolsvart och stjärnorna strålar mot dig. Det är en helt andlös upplevelse. Att luften dessutom är lättare att andas och dricksvattnet bra mycket godare är bara ytterligare plus. Men om du inte har sett stjärnhimlen i sommarstugan är den du ser i storstaden referensen för hur en stjärnhimmel ska se ut.
Det är sådana upplevelser man får med ”de utvalda högtalarna”, de som kan prestera på den där extra nivån som gör att håret på armarna står som spik ut genom tröjan.
Upplösning och homogenitet
Q1 excellerar i tredimensionalitet, renhet, upplösning och en på det hela taget fantastisk homogenitet. Det finns inget – inget – som man egentligen kan sätta frågetecken för. Det är bara att njuta.
Ljudbilden är vidöppen och man får den där rumsupplevelsen där det inte verkar finnas några gränser. Här finns all den plats som inspelningen säger att där ska finnas. Det tillsammans med den makalösa upplösningen gör att du kan spela de mest komplicerade inspelningar och få en återgivning där allt finns med och ljudbilden inte har några som helst tendenser att gröta ihop.
Ett av de svåra skivexemplen här kommer från den franska sångerskan Mylène Farmer, vars Mylennium Tour-konsertinspelning är en verklig utmaning. Inledningen är ”uvertyren”, där en massiv, fast och tung rytm mullrar och rullar ut från slaginstrumenten, publikens sorl och förväntan – och det är flera tiotusental – surrar och så småningom blandas det hela med tung elgitarr, publikjubel (och sång, nästan hela publiken sjunger med på allt) och Mylènes mikroskopiska och supertunna röst. Oftast är det helt enkelt inte lämpat att spelas alls, det kan låta hur illa som helst och gröta ihop sig till oigenkännlighet via till och med riktigt bra högtalare. Q1 förlöser det på ett makalöst sätt och man förstår plötsligt hela magin i konserten och varför hon drog en enorm publik runt hela Frankrike.
Här hjälper också en annan av Q1:s kvaliteter till. Vi talar om basåtergivningen. Q1 anges till att gå ner till 32 Hz. Det är inte klokt för en så liten högtalare. Den kan lägga en botten som många stora golvhögtalare bara kan drömma om – och här talar jag också om själva kvaliteten på basåtergivningen och inte bara djupet. Den massiva bottnen på ovanstående inspelning får med att hela scenen gungar och ger sitt tillskott till ljudbilden. Lite som podieljudet i Claptons akustiska version av Leyla, som Q1 också får med på allra bästa sätt.
För en gammal körsångare är det också en fröjd att höra hur Q1 kan konsten att tala om att en körstämma är en enhet bestående av ett antal individuella röster. Man får en övertygande ”fantombild” av kören i sitt eget vardagsrum.
Jag kunde dra exempel på exempel, men kan väl sammanfatta det hela med att du borde lyssna själv och få uppleva vad en liten stativhögtalare faktiskt kan åstadkomma när det låter som bäst.
Smakar det så…
Men allt detta har sitt pris. Och det är just priset jag talar om. I och för sig har jag hört många svindyra högtalare som jag inte skulle vilja ha nästan ens om jag fick dem, allt är inte guld som glimmar. Men mina egna referenshögtalare kostar nästan lika mycket som Q1, det är ett faktum att om du vill komma upp på de här nivåerna i återgivning så får du också betala för det. Det gäller bara att göra sitt helt personliga val bland dem som ger det där alldeles extra som på ett eller annat sätt kan motivera det astronomiska priset. Q1 är en av de få att välja bland när man ska göra sitt val på allra översta hyllan, ”a chosen one”.
Provlyssning? Absolut – det är ett måste!
