Recension: Lupin, säsong 3

Den mest sedda franska Netflix-serien genom tiderna, Lupin, fick sin första säsong uppdelad i två delar, som båda släpptes 2021. Serien blev den första franskspråkiga som tog sig hela vägen upp till den eftertraktade topp 10-listan globalt.

Efter en låååång coronapaus är det dags för mer mystik, stölder och härligt bus på fransk mark.

Serien är löst baserad på den franska fiktiva gentlemannatjuven Arsène Lupin (en bokserie från tidigt 1900-tal skriven av Maurice Leblanc) och vi möter den uppfinningsrike Assane Diop (Omar Sy) som livnär sig helt i Lupins anda.

Han stjäl från de rikaste av de rika på de mest spektakulära och överraskande sätt – alltid iförd en extravagant förklädnad och med en uppseendeväckande flykt.

 

Förra säsongen kulminerade med Assane på flykt undan polisen, efter ett fräckt stunt på Pellegrini-galan. Han var dock tvungen att lämna kvar sin exfru och son i Paris, och gick sedan under jorden. När vi återser mästertjuven lever han gömd i Marseille.

Men för den familjeälskande Assane bli längtan efter nära och kära naturligtvis för stor, så gentlemannatjuven bestämmer sig för att återvända till Paris – med tanken att lämna Frankrike och börja ett nytt liv utomlands. Men han blir genast överrumplad av spöken från sitt förflutna, och när hans mor oväntat dyker upp vänds alla planer upp och ned.

Vi såg verkligen fram emot en återförening med den fräcke, muntre och härligt charmige Assane, hans iögonfallande kupper och brokiga medhjälpare. Och för all del, den tredje säsongen är inte någon dålig föreställning, bara inte det originella fyrverkeri som vi ursprungligen presenterades för.

När han snor den mytomspunna Black Pearl får han omedelbart sina gamla ”vänner” från Paris polisstyrka, Sofia (Shirine Boutella) och fanboyen Youssef ”Ganimard” (Soufiane Guerrab), i hälarna. Nu vet vi från tidigare bekantskaper att polisen inte är mycket mer kompetent än Kling och Klang (från Pippi Långstrump), så Lupin lär inte bli fångad om han inte vill det. Ändå fejkar han sin egen död …

Den här säsongen ägnas mycket tid åt Assanes svåra barndom och ungdom. Relationer och människor från hans förflutna som nu på allvar sätter käppar i hjulet för honom.

Den tredje säsongen är allvarligare, betydligt mindre lekfull och tyvärr långt mindre sensationell. Wow-faktorn är, om inte helt borta, så betydligt nedtonad.

De många tillbakablickarna blir överdrivet långrandiga och repetitiva, och kopplingen till nutiden känns något långsökt. Även några av de uppfinningsrika förklädnaderna i säsong 3 är på gränsen till att bli parodiska, à la Borats general.

Men för all del, seriens mittpunkt är fortfarande Omar Sy och han är fortfarande lika charmig och passar den lekfulla rollen som hand i handske.

Serieskaparen George Kay (Hijack) har nog inte riktigt vetat hur han skulle utveckla den oefterhärmliga karaktären och har valt ett säkert, men något repetitivt, sätt. På vägen mot att göra Assane till en mer komplex och seriös karaktär har serien tappat lite av sin stjärnglans. Det finns inte längre någon Ocean’s Eleven-stil i hans kupper och spänningskurvan och dramaturgin lider av de många sidospåren och tillbakablickarna. Vi känner aldrig att det finns någon verklig risk för Assane, det finns inget som verkligen står på spel för vår protagonist.

Lupin är fortfarande ett gediget hantverk, med sceniska bilder av alla Paris godbitar och ikoniska byggnader, läckert foto och redigering och en påkostad produktion. Sy gnistrar och stortrivs i sin roll, medan Ludivine Sagnier och Martha Canga Antonio (som (nykomlingen Fleur Belanger) imponerar med intensiva prestationer. 3 starka, men något nedslående, stjärnor till en show som tyvärr har börjat gå lite på rutin.

Den tredje säsongen släpps globalt på streamingjätten den 5 oktober. Recensionen är baserad på alla avsnitt.