: Burmester Rondo

Hur många Porsche-ägare känner till den exakta cylindervolymen i boxermotorn de sitter framför? Eller turbons laddtryck? När man trampar hårt på gasen och känner g-krafterna så att adrenalinet flödar i kroppen, är allt annat än upplevelsen av underordnad betydelse. Just då är det bara samspelet mellan förare och maskin som betyder något – ingen sitter och funderar på vridmoment när sinnena sätts på hårda prov längs kurviga asfaltsvägar.

Och inte vill man sitta och fundera på wattar när man grips av musikupplevelser som kan vara väl så fängslande som en kontrollerad bredsladd med fyrhjulsdrift. För de allra flesta betyder det mest att pengarna som spenderats ger någonting, gärna glädje och känslor som kan vara så starka att man jublar högt av upphetsning. Oavsett om det handlar om kontrollerade bredsladdar eller trumsolot på Santanas live-platta från 1973 på full volym.

Senast vi testade tyska Burmesters Rondo-serie var 2002. Sedan dessa har elektroniken bytts ut och består av helt nya modeller. De liknar sina föregångare men både elektroniken och mekaniken är ny. Lyckligtvis har inte förbättringarna förändrat ljudbilden. Rondo-serien har behållit den omisskännliga klangkaraktären som gör Burmesters elektronik så sprudlande engagerande – men det finns klara ljudmässiga förbättringar på en rad väsentliga punkter.

Själen i varje ton
Veckorna med Burmester-kombinationen kändes alldeles för korta. Första gången vi hade besök av förstärkaren var i mars 2006. Då lyssnade vi på 051 med bland annat Vienna Acoustics Beethoven Concert Grand och JBL Array 1400. Den gången slog det mig hur mycket kraftfullare och mer dynamiskt den lät än föregångaren.

Av högtalarna vi använder den här gången får de stora Sonus faber Amati Anniversario anses som ett nummer för stora för den lilla förstärkaren. Martin Logans elektrostathögtalare Vista lär nog vara en mer optimal kombination. Misstänkte jag i alla fall. I själva verket visade det sig att jag bara hade delvis rätt.

Tillsammans med Burmester-förstärkaren passande Vista nästan som (järn) handen i handsken. Förstärkarens totala kontroll och pigga dynamik smälte ihop perfekt med högtalarnas silkeslena klangkaraktär och blixtsnabba precision. Det var verkligen ”a match made in heaven”.

Ett kort och euforiskt telefonsamtal till Burmester-leverantören var allt som skulle behövas för att ändra från tillbakaleverans till en faktura på posten. Jag skojar inte, det lät så engagerande och tilltalande att ett partnerskap med elektroniken plötsligt kändes högaktuellt.

Det avgörande testet var givetvis de enorma Sonus faber-högtalarna. Krävande både att driva och att få att spela som konstruktören tänkt sig. Den relativt kompakta förstärkarens effekt verkade åtminstone på papperet vara ett gränsfall för vad högtalarna behövde för att öppna sig helt och hållet. Men till min stora förvåning fyllde förstärkaren högtalarna till bredden med klangfärger som var så fantastiska och hade så stor skala att jag fick en känsla av att förstärkarens effekt är angiven med väl konservativa siffror. Det kanske allra mest slående – bokstavligt talat – var hur bra kontroll förstärkaren hade över bas-återgivningen. Till och med när jag spelade osedvanligt högt.

Ljudbildens djup och bredd växte med högtalarna, och med Amati Anniversario kändes det som om väggarna i vardagsrummet rasade ned och hela konsertsalen uppenbarade sig på andra sidan.

Burmesters klangkaraktär är av det ytterst lättflytande och luftiga slaget. Men den är långt ifrån tunn eller fattig på kontraster. En direkt jämförelse med Ayres förstärkare AX-7e visade att Burmester 051 är varmare, med lite mer fyllighet i det nedersta registret, medan Ayre-förstärkaren verkar stramare och lite tunnare. Intrycken upprepade sig när jag jämförde Ayres CD-spelare CX-7e med Burmesters 052.

Det är med andra ord den personliga smaken som avgör. Ayre-kombinationens taktfasta precision och kristallklara transparens lär föredras av dem som inte faller för Burmesters nästan avrundade fyllighet och klangliga glöd. Och vice versa.

Första spåret på Keith Jarrets Carnegie Hall-konsert låter så friskt och välnyanserat att man nästan känner stämningen i salen när Burmester driver högtalarna. Medan Ayre-förstärkaren skoningslöst avslöjar alla möjliga klangnyanser, fokuserar Burmester-förstärkaren mer på klangfärger. Alltså inte i lika hög grad på mikronyanser. Tonerna svävar viktlösa ur högtalarna, och de många underliggande klangerna på Thomas Dydahls ”Science”-skiva får ett mörkare drag med Burmester-kombinationen. Basdynamiken känns ytterst potent, nästan i högre grad än med Ayres förstärkare, men inte mindre nyanserad. Utdrag ur Mozarts opera ”Così fan tutte” på Philips med Neville Mariner, bjöd på glädjande överraskningar. Röster, särskilt sopraner, tappar gärna lite av fylligheten i vokalklangerna, men Burmester-kombinationen släppte mästerligt fram fler klangnyanser och en större klangmässig fyllighet (läs: realism) än vad jag är van vid att höra på den här inspelningen.

Till och med de små nyanserna från gitarren, dobrogitarren, banjon och violinen på Alison Krauss live-album med Union Station, fick den extra klangdimension som man bara upplever när man lyckas få komponenter att smälta ihop i den efterlängtade synergi som upphöjer musiken från tilltalande till sublim.

Slutsats
Båda de två komponenterna i Burmesters billigaste serie tillhör referensklassen var och en för sig. CD-spelaren 052 är ett potent tillskott i varje High End-anläggning, och tillsammans med ett par matchande högtalare kan förstärkaren 051 blåsa mycket dyrare hifi av banan. Glöm specifikationen på 85 watt, den tror man inte på när man hör hur förstärkaren beter sig.

Tillsammans skapar Burmester-kombinationen en magisk miljö för musikälskare som bara är intresserade att njuta av musiken, inte dissekera den.