: Canon PowerShot S100

De flesta proffskompakter känns igen på ett stort urval av funktioner, samt lagring av råfiler, i ett kamerahus som är en storlek större än vanliga småkameror. PowerShot S100 slinker däremot ner i de flesta fickor. Ändå har den inte för många kompromisser.

Även om S100 påminner om en Ixus-kamera så är det mycket som skiljer den från exempelvis Ixus 1000HS, som är den modell som är mest snarlik. S100 är efterträdare till S95 (och S90 före den), vilket var Canons minsta proffskompakt på sin tid.

I den nya kameran har Canon behållit allt som var bra i S95. Bortsett från att de av någon outgrundlig anledning har plockat bort en av de små programmerbara funktionsknapparna så är det mesta sig likt.

De väsentligaste skillnaderna på insidan är en ny 12-megapixlars CMOS-sensor (1/1,7 tum), en ny DIGIC 5-bildprocessor, HD-video med 1080/24-upplösning samt ett nytt 5x-objektiv. Zoomen har en räckvidd från 24 till 120 mm och ljusstyrka f2,0 på vidvinkel och f5,9 på tele. Andra förändringar som är värda att nämna är kortare slutartid på 1/2000 sekund, +/–3 stegs exponeringskompensation och GPS-tagginng av bilderna. GPS-funktionen kan för övrigt stängas av, så att batteritiden som redan är beskedliga 200 bilder inte blir ännu kortare.

Funktionalitet
Andra egenskaper – som säkert somliga välkomnar – är en högre bildhastighet på 2,3 bilder i sekunden, max ISO 6400 ljuskänslighet samt möjligheten att zooma när man filmar (vilket inte går med S95).

Den välbekanta inställningsringen runt objektivet kan programmeras och förses med valfri inställning, till exempel ISO, exponeringskompensation, manuell fokus, vitbalans, brännvidd i sju steg, dynamisk korrektion (automatisk, 200 eller 400 procent) eller bildformat (16:9, 3:2, 4:3, 1:1 eller 4:5). Det går också att lagra egna övergripande inställningar i Custom-menyn som ligger under funktionsratten på ovansidan. På baksidan sitter den obligatoriska inspelningsknappen som startar och stoppar videofilmning.

Det mesta finns alltså på plats, och S100 kan lagra bilderna som råfiler eller JPEG, eller göra både och. Den inbyggda blixten hoppar upp när man aktiverar den på baksidan eller om kamerans automatik behöver den. Den svarta versionen av S100 har en grov mattsvart yta, som tillsammans med ett pyttelitet grepp i form av en smal plastlist på framsidan gör att den ligger fint i handen. Den lilla kameran kan till och med skötas med en hand eftersom långfingret når ända till inställningsringen runt objektivet.
Den silverfärgade versionen är glattare, så välj den svarta om du vill ha så bra grepp om kameran som möjligt.

Bildkvalitet
Flera små förändringar har gjort S100 snäppet mer användbar än S95. Åtminstone om man behöver GPS och filmar mycket i full-HD-kvalitet. Den alltid så viktiga bildkvaliteten har också genomgått ett par förändringar till det bättre, fast några större skillnader är det inte tal om.

Kompaktkameror som har så här mycket zoom och så stor ljusöppning råkar ofta ut för en del optiska svårigheter. Här syns de som förvrängning på 24 mm, men även på 25 mm. Den optiska skärpan på största bländaröppning sjunker markant ut mot hörnen, detsamma gäller ljusstyrkan, men det underlättar om man väljer mindre bländaröppning.

Detaljskärpan är bäst mellan F4,5 och f8,0, där är också skärpan jämnast övre hela bildytan. När man zoomar in tappar man snabbt fördelen med f2,0. Redan vid 28 mm brännvidd är man på f2,2 och vid 35 mm på 2,8. Sedan går det snabbt utför ända upp till f5,9 vid 120 mm.

Tunnformad förvrängning och förlust av skärpa ut mot hörnen vid 24 mm och f2.0

Jämfört med Olympys XZ-1 sjunker bländaren till 5,6 vid 110 mm, medan XZ-1 håller sig på f2,5 vid 112 mm. Canon-objektivet tycks däremot vara bättre skyddat mot färgbrytningar, som inte är så irriterande i S100 som vi fruktat.

Små kameror med små bildsensorer betyder brus på hög ISO. Så även här, men S100 är mycket bättre än de flesta småkameror. Och bättre än S95. Det går utmärkt att ta bilder i dåligt ljus med ISO 800 eller ISO 1600, och ändå få finfina utskrifter i A4. Brus syns rejält på ISO 3200, då sjunker dessutom upplösningen och detaljer suddas ut – men återigen är S100 märkbart bättre än de flesta kompakta kameror. ISO 6400 är käckt att ha, fast i stort sett oanvändbart till annat än småbilder till webben.


ISO 1600, 3200 och 6400

Håller man sig mellan ISO 80 och 100, och inte går längre än 400–800 om man måste, blir till och med JPEG-filerna förvånansvärt bra. Råfilerna är naturligtvis en helt annan sak, där ska man ju ändå syssla med efterbehandling och ta bort brus för hand. Det bör påpekas att bilddynamiken och färgspektrat som S100 förevigar inte inbjuder till mycket efterbehandling av råfiler om man jämför med en systemkamera.

Videofilerna blir inte bara skarpare än med S95, de innehåller mindre brus och har jämnare färgåtergivning. Helt enkelt strålande för att komma från en kompaktkamera, snuttarna blir så bra att man definitivt kan använda dem på YouTube, webbsidor och Facebook. Fast man bör inte välja S100 om man letar efter ett redskap till en prisvinnande film eller musikvideo.

Slutsats
PowerShot S100 är en attraktiv efterträdare till S95. Och den bästa kompaktkameran vi har testat som faktiskt får plats i en vanlig byxficka. Bortsett från Samsung WB2000 har den inga direkta rivaler om storleken är ett viktigt kriterium när man väljer kamera.
Närmaste rivalen är Olympus XZ-1, som inte är bättre på hög ljuskänslighet men som har skarpare optik och bättre ljusstyrka. Fujifilm X10 är ett bättre alternativ om storleken inte spelar så stor roll, medan Nikon P7100 och Canons egen PowerShot G12 befinner sig i en annan klass på grund att de är större. Då är Panasonic Lumix LX5 och Olympus XZ-1 bättre kompromisser. Små nog för att slinka ner i fickan, kostar lika mycket som S100 och tar snäppet skarpare bilder. Men om man ska ha hög bildkvalitet i en fickvänlig storlek så är S100 det bästa och enda alternativet.