: Panasonic G3

För vanligt folk som vill ta fina bilder är det ofta fullt tillräckligt med en bra kompaktkamera. Men många fotografer växer ifrån dem och vill slippa dess begränsningar – och inte minst få ännu högre bildkvalitet. Då är en systemkamera ett bra alternativ. Med en sådan får man en flexibel kamera som passar till det mesta, i många år, och kan utökas med olika objektiv efter behov. Oavsett om man planerar att plåta blommor och bin, landskap eller porträtt.

Men att gå över till en systemkamera har sitt pris. Och då menar vi inte bara att den kostar mer pengar. Den är också större och tyngre, och för de flesta som är vana vid en kompaktkamera är den dessutom för avancerad.

Många fotografer tycker att en perfekt systemkamera är en spegelreflex från Canon eller Nikon, men ett bättre alternativ kan vara en modell ur den nya generationen systemkameror som kallas hybridkameror. De ser ut som spegelreflexer men eftersom spegelhuset (och i många fall även sökaren) har tagits bort är de både mindre och lättare.

Panasonic, Samsung, Sony och Olympus är redan etablerade på marknaden för spegellösa systemkameror. Panasonic var först och har nyligen släppt Lumix G3, som är avsedd för alla de fotografer som vill ta steget från en kompaktkamera till systemkamera men som inte vill gå hela vägen till en spegelreflex. Lumix G3 liknar en spegelreflex men saknar spegel, har en elektronisk sökare i stället för en optisk, samt är mindre än exempelvis Canon EOS 600D och Nikon D5100, som båda befinner sig i samma prisklass.

Knapparna är få, Panasonic har insett att G3:s målgrupp är fotografer som inte vill krångla med för många inställningar. Därför har de flesta parametrar som man inte behöver så ofta flyttats till menysystemet som styrs från den vrid- och vändbara pekskärmen – som har 460 000 bildpunkters upplösning. Skärmen kan för övrigt också användas som elektronisk sökare, om man inte vill använda LCD-sökaren på toppen som har 1,44 Mp-upplösning.

Funktioner
Man växlar mellan sökare och skärmbild med en knapp vid sidan av sökarokularet. Mer påkostade kameror – och föregångaren G2 – gör detta automatiskt med hjälp av sensorer som sitter bredvid sökaren.

På insidan har Lumix G3 fått en ny bildsensor med 15,8 megapixlar som även stöder HD-video med 1080i-upplösning i AVCHD-kvalitet. Vilket betyder full-HD, fast med lite mindre bildfiler på minneskortet än med andra format än AVCHD. Det går även att filma i 720p, vilket ger bra upplösning men mindre bildfiler som är enklare att redigera i andra programvaror än det som ingår till kameran.

Tack vare färre knappar att hålla ordning på är detta en kamera som garanterat får många vänner, även om erfarna fotografer och proffs nog hellre föredrar Lumix GH2, som har mer omfattande funktioner och flera knappar för direktval av inställningar. Men det betyder inte att Lumix G3 saknar funktioner helt och hållet.

Förutom seriefoto med fyra bilder i sekunden som förevigar snabba rörelser, ljuskänslighet upp till ISO 6400 för att hålla slutartiderna korta i dåligt ljus, och fokusspårning både när man tar stillbilder och filmar video, finns en snabbknapp som startar och stoppar video samt en iA- och iA+-knapp. Med den aktiverar man kamerans så kallade intelligenta automatik. Då mäter inte kameran bara ljus och hittar rätt vitbalans utan väljer också det motivprogram som passar aktuellt motiv bäst. Om man till exempel pekar kameran mot någons ansikte så väljer kameran porträttläget, som har mindre bländaröppning för att ansiktet ska bli skarpare och bakgrunden mer diffus.

Många av funktionerna man kan ha nytta av är tillgängliga på skärmen. Man behöver bara peka på exempelvis Q.Meny-knappen så visas en snabbmeny som innehåller de mest använda inställningarna. Man pekar bara på funktionen man vill ändra. Allt är förvånansvärt överskådligt och enkelt.

Jag vågar påstå att om ett par tre år kommer pekskärmar att vara så vanliga på kameror att man nästan inte behöver trycka på fler knappar än strömbrytaren och utlösaren.

Praktiskt nog är det fullt möjligt – till en viss grad – att skräddarsy menyerna, åtminstone Q.Menu. Man kan själv välja vilka funktioner man vill ha lätt tillgängliga på den första skärmbilden. Det går också att lagra en rad inställningar i kamerans två minnesbanker, som man når från C1 och C2 på funktionsratten på ovansidan.

I handen
Framstegen har dock sitt pris. G3 är en väldigt liten kamera, handgreppet på framsidan är litet och det finns begränsat med plats för fingret jämfört med en traditionell spegelreflexkamera. Men det är knappast något problem för alla som gillar G3.

Kameran saknar mikrofoningång så man måste använda den inbyggda, zoomobjektivet har integrerad optisk bildstabilisator för att minska risken för oskarpa bilder på långa slutartider, men knappen för val av stabilisator eller ej är bortplockad från objektivet och instoppad i kamerans menysystem.

Den elektroniska sökaren är tillsammans med Olympus VF-2 den bästa på marknaden för tillfället. Det är ont om eftersläpningar när man panorerar, och relativt lite grumligheter i dålig belysning. Fördelarna med den elektroniska sökaren är att man ser bättre i dåligt ljus, där en optisk sökare kan bli för mörk.

Bildkvalitet
Med en G3 behöver man inte oroa sig för att bildkvaliteten inte ska hålla måttet. Den tar nämligen väldigt fina bilder. Till och med de komprimerade JPEG-filerna – som vi misstänker att de flesta kommer nog att använda – har god färgbalans, kontrast och tonalitet. Porträttbilder blir oerhört fina med Lumix G3 och 14–42-mm-objektivet, i synnerhet eftersom man kan välja porträtt eller naturlig färggamut och dessutom justera kontrast, färgmättnad och skärpa själv.

Upplösningen imponerar inte lika mycket. Man skulle kanske kunna tro att 16 megapixlar skulle innebära en betydande förbättring mot föregångarens 12. Sanningen är att man får zooma in ordentligt i bilderna och göra stora förstoringar för att de extra megapixlarna ska spela någon roll. Det betyder inte att upplösningen är dålig, inte alls, detaljskärpan är mycket bra och jämn över det mesta av bildytan. Den sjunker dock vid höga ISO-värden.

Bildfilerna är rena och snygga ända upp till ISO 800. Då börjar finkornigt brus framträda i mörka områden, men det är av relativt obetydlig karaktär. Lite mer brus syns vid ISO 1600, fast det är fortfarande inte relevant för de allra flesta. Vid ISO 3200 börjar färgstörningarna göra sig gällande och kornbruset blir markant grövre. ISO 6400 är på gränsen till användbart. Där bör man inte göra särskilt stora förstoringar, 10 x 15 cm går fint. Som jämförelse kan man göra förstoringar i A3+ av bildfilerna mellan ISO 160 och 1600 utan att skymta några bildstörningar.

Panasonics kameror med AVCHD-video har alltid haft en oerhört hög videokvalitet. Lumix G3 är inget undantag. Upplösningen är som förväntat hög, det är härligt ont om flimmer och kit-objektivet fokuserar fint på rörliga motiv så länge det finns gott om ljus. Att göra små filmsnuttar med G3 och visa dem hemma på TV:n ger snudd på HD-utsändningskvalitet, och video­kvaliteten är överlag god. Däremot är inte ljudet riktigt lika bra som bilden på skärmen. Det låter lite tunt och videoinspelningar med musik är inte särskilt övertygande.

Slutsats
Om man är ute efter en enkel men väldigt bra kamera som har en bildkvalitet fullt i klass med fina spegelreflexer är Panasonic Lumix G3 ett givet val. Den är förvånansvärt enkel att ta bra bilder med. Den praktiska och flexibla pekskärmen, och möjligheten att bestämma själv över nästan alla funktioner, gör att G3 passar vanliga fotografer mycket bra. Kamerans intelligenta automatik tar hand om det mesta så att man kan koncentrera sig på att bli mer och mer kreativ i takt med att man lär sig de stora möjligheterna som G3 har.