Recension: The Marvelous Mrs. Maisel, säsong 4

I tre säsonger har vi följt den helt bedårande, charmiga och söta, men också bittra och tuffa, Mrs Maisel.

Serien handlar om underfundiga händelser i vardagen som den livsbejakande Miriam ”Midge” Maisel (Rachel Brosnahan, House of Cards) råkar ut för.

Bryter sig loss från tidsandans inskränkningar

2019 dök den snabbkäftade, femtioåriga, judiska damen upp som en frisk fläkt i strömningsdjungeln. Midge växer upp som en ung, plikttrogen hemmafru i en välmående och konservativ judisk miljö i New York. I 1950-talets USA är könsrollerna fortfarande djupt rotade och (med dagens ögon) gammalmodiga.

Hennes mamma är – naturligtvis – hemmafru och hennes pappa undervisar på universitetet. Hon gifter sig med Joel Maisel (Michael Zegen) och med på köpet får hon svärföräldrar från helvetet (inte elaka, bara lika irriterande som en inåtväxande tånagel). Midge förväntas ta hand om sin man och sina barn, men efter en kort tid blir hon plötsligt och brutalt dumpad av Joel.

Efter ett havererat äktenskap och ett par drinkar för mycket uppenbarar sig hennes mästerliga komiska talang – och Midge börjar (till föräldrarnas stora förtvivlan) försörja sig som ståuppkomiker! Inte ett särskilt vanligt kvinnligt yrke för 70 år sedan.

Ett fyrverkeri

Rachel Brosnahan är ett fynd som den eldiga, bångstyriga och smittsamt sprudlande Midge Maisel.

Serien bjuder på fräck och originell humor, en titt på 1950-talets könsroller, fascinerande karaktärer, underbara kostymer och en nästan perfekt tidskänsla och musikspår. Lägg sedan till att manuset är befriande politiskt inkorrekt, så har du en vinnarserie!

I säsong 1 (6 stjärnor) kom Mrs Maisel in som en frisk virvelvind och charmade oss i sank med träffande kommentarer, slående betraktelser och en livskraft (och garderob!) som blåste oss av banan. Den andra säsongen (5 stjärnor) var till stor del centrerad kring de idylliska familjesemestrarna på landet och fåfänga försök att fixa ihop Midge med en ny man. I den tredje säsongen (6 stjärnor) tog hennes karriär äntligen fart och hon kunde stå på egna, världsvana ben.

Den tredje säsongen gav serien efterlängtad luft under vingarna, plus flera underbara musikaliska nummer när Maisel åkte på turné med smörsångaren Shy Baldwin. Tyvärr kulminerade säsongen med att Midge blev av med jobbet efter att hon varit lite väl ”frispråkig” om Baldwins privatliv. Konsekvensen blev att hela karriären havererade.

Idétorka

I säsong 4 har vi kommit fram till 1960-talet. Midge försöker bygga upp en komikerkarriär som ligger i ruiner och vill ha total kreativ frihet. Hon bestämmer sig för att bara köra soloshower, och helt på sina egna villkor – och med ett ”fritt” manus. Den nya karriären börjar inte riktigt som planerat, utan som konferencier på en halv-posh strippklubb.

Hennes envishet skapar nya problem, för både familj, kollegor och vänner.

Tyvärr är den fjärde säsongen inte lika förnyande och experimentell som den tredje. Om det beror på omskrivningar av manus efter otaliga corona-förseningar eller en allmän brist på idéer hos manusförfattarna vet vi inte, men här står allt stilla och gamla idéer återkommer.

Hennes föräldrars upprepade hysteriska tjat börjar kännas överanvänt och precis det: upprepande. Svärföräldrarna är fortfarande hopplösa, flagrant irriterande narcissister, medan exmaken lullar runt och försöker bygga upp en ny karriär som nattklubbsägare.

Serien skriker efter förnyelse, miljöombyte ett par nya karaktärer. Vad vi får se är två avsnitt med Jason Alexander (Seinfeld) i en fullständigt förutsägbar gästroll. Ett sådant slöseri med talang!

Nästan ett helt avsnitt ägnas åt att minnas/hedra den bortgångne skådespelaren Brian Tarantina, som i serien porträtterade den smådystra nattklubbsägaren Jackie. Helt säkert välmenande, men dramaturgiskt passar det inte in i sammanhanget, det känns mer konstruerat än äkta och trovärdigt när Midges manager, Susie (Alex Borstein), släpper ut åratal av instängda känslor.

Politiskt inkorrekt

Men visst, Brosnahan är fortfarande en fullträff i rollen, och Midge Maisel ett fräckt ymnighetshorn av vass och intelligent humor på scenen.

Det sägs att det bara är mörkhyade som kan skämta om mörkhyade, detsamma gäller nog judar och allmän ironi om interna egenheter och (sedda från utsidan) komiska levnadssätt. Här är serieskaparna befriande politiskt inkorrekta och låter Midge raljera fritt med ingrodda fördomar och förutfattade meningar – utan att det känns futtigt.

Dessutom har de lyckats väl med att placera berättelsen i ett historiskt sammanhang, där verkliga personer och händelser tillförs som krydda och påverkar berättelsen. Inte minst är den verkliga standup-legenden Lenny Bruce en återkommande mentor, och räddande ängel, för Midge. Sagolikt porträtterad av Luke Kirby.

Midges och Susies svåra mål den här omgången är ”Let’s change the business!”, då menar de ingrodda könsroller och förlöjligande av kvinnor i komikerbranschen.

Låt oss hoppas att säsongen tar sig efter ett tag och följer upp deras slogan. När Lenny Bruce dyker upp i fjärde avsnittet tänds hoppet om att så faktiskt är fallet. Men de avsnitten vi har fått smygtitta på räcker inte till mer än 4 stjärnor till Maisel & Co.

Recensionen är baserad på de första fyra avsnitten (av åtta). Säsong 4 har premiär 18 februari på Prime Video. Två nya avsnitt släpps sedan varje vecka, under fyra veckor.