Recension: The Tomorrow War

Chris Pratt fick sitt stora internationella genombrott som charmig och snabbkäftad ”cowboy” i Guardians of the Galaxy (2014). Den synnerligen underhållande och opretentiösa science fiction-filmen gjorde mannen från Bride Wars till en superstjärna som blivit typecastad i tuffa actionroller (i filmer som The Magnificent Seven och Jurassic World).

Nu har Jeff Bezos & Co på Amazon Prime Video kastat sig över ”boy wonder” och fått med honom i Chris McKays (Lego Batman) nya actionfilm.

2022, mitt under en VM-fotbollsmatch i Qatar får världen en chock när ett gäng tidsresenärer från 2052 anländer för att leverera ett viktigt budskap. Trettio år fram i tiden håller jorden på att förlora ett utplånande krig mot slemmiga utomjordingar som skjuter giftpilar. Enda hoppet för mänskligheten är att få soldater och civila från nutiden att resa framåt i tiden och besegra fienden.

Före detta elitsoldaten, numera läraren, Dan Forester (Pratt) bestämmer sig för att göra sin plikt i framtidskriget, främst för att rädda sin dotters framtid.

2052 hamnar han under ledning av Romeo Command (Yvonne Strahovski), en person han har en mycket speciell anknytning till. Tillsammans kokar de ihop en ”klyftig” plan för att bli av med aliens-avskummet.

 

The Tomorrow War är en salig blandning av Starship Troopers (en film som, trots allt, hade en djupare mening), Aliens, Terminator, Independence Day, Edge of Tomorrow och vilken Jerry Bruckheimer-film som helst från de senaste årtiondena. Allt med en omisskännlig, fadd 1980-talssmak.

Handlingen och den kaotiska plotten är av helt underordnad betydelse. Försök inte ens att hitta någon mening eller logik i berättelsen, vilket exemplifieras tydligt av när soldaterna från framtiden”förklarar” varför man inte bara kan resa till framtiden innan utomjordingarna fick överhanden. Här handlar allt om bang-for-the-bucks – och om det är ”din grej” så får du kulor, krut och splatter-effekter med hjärnsubstans och slemmiga utomjordingar i överflöd.

CGI-avdelningen har verkligen jobbat övertid, vilket för ofta bara blir ansträngande, tjatigt och alldeles för dataspelsaktigt. Allt känns overkligt och avlägset, så att man inte orkar engagera sig.

De patetiska försöken med känslomässiga ögonblick faller helt platta, som när Pratt (med en brusten röst, ackompanjerad av svulstig musik) mot slutet säger: ”For my best future, it turns out, was always right in front of me.”

Ett av de piggare rollvalen är Yvonne Strahovski (isdrottningen från Handmaid’s Tale) som hårdkokt forskare – filmens svar på Sarah Connor. Vi kommer definitivt att få se Strahovski i fler actionfilmer framöver, och det är bra!

Sammantaget är detta ganska så kaotisk och spretig film som du måste koppla bort både höger och vänster hjärnhalva för att få någon glädje av. Pratt gör ännu en gång ett kompetent jobb som actionhjälte, filmens bästa scen är faktiskt slutet när Pratt och hans pappa (JK Simmons), som han naturligtvis har haft ett mycket ansträngt förhållande till, kicks alien ass på en rysk glaciär. 3 stjärnor till en högst medioker, tanklös actionfilm.