: Olympus PEN E-P1

Tänk dig en kompaktkamera med samma funktioner och bildkvalitet som en spegelreflex. En kamera som är tillräckligt liten för att den ska vara enkel att ta med sig men som ändå har alla spegelreflexernas fördelar förpackade i något som ser ut som en kompaktkamera. Då har du Olympus PEN E-P1, en hybridkamera med HD-video som förenar kompaktkameran med spegelreflexen och har utbytbar optik och en högre bildkvalitet än en del kameror som kostar betydligt mer än de 9 000 kronor Olympus vill ha för sin E-P1 med zoomobjektiv.

Man måste titta efter två gånger för att se att det faktiskt går att byta objektiv på Olympus-kameran. Som är den tredje i raden av kameror i Panasonics och Olympus kompakta Micro Four Thirds-format. Och garanterat inte den sista. Olympus själva är inte särskilt blygsamma utan hävdar att det är fullt möjligt att det nya kamerasegmentet – som placerar sig mellan kompaktkameror och spegelreflexer – lägger beslag på ungefär 20 procent av kompaktkamerornas marknadsandel.

Tilltron på formatets framgång styrks av att de har listat ut att väldigt många fotografer kan tänka sig en kamera som ser ut som en kompakt men som kombinerar spegelreflexernas funktioner och bildkvalitet, med utbytbar optik.
Panasonic Lumix G1 var först med mFT-formatet, där spegelhuset har tagits bort för att göra kameran lättare och mindre, men har kvar möjligheten för utbytbar optik. Medan G1 och den senare modellen GH1 (med HD-video) ser ut som spegelreflexer, ser Olympus mFT-modell ut som om den är en 50 år gammal konstruktion. Vilket inte alls är någon tillfällighet. Olympus har medvetet valt 50-årsjubileet för sin ursprungliga PEN-kamera för att lansera sin första kamera med mFT-format.

Digitalt halvformat
PEN-serien var på sin tid kompakta kameror med 35 mm-film, som senare fick utbytbar optik och som ett tag levde sida vid sida med andra ramsökarkameror (kameror utan spegel men med ramsökare), till exempel Leicas M-modeller. Och precis som den moderna PEN-kameran fanns det en PEN-version med halvformat (PEN F, från 1963) där kameran använde halva bildytan av 35 mm-film.

Dolda talanger
Trots kamerans retrodesign är detta på många sätt Olympus mest avancerade kamera. Merparten av tekniken, inklusive bildsensorn, kommer från en av de bästa spegelreflexerna i Olympus stall, E-620, som också är en av marknadens bästa kameror i sin prisklass. Men bildprocessorn är ny. Den heter TruePic V och stöder videoinspelning med autofokus i 720p-upplösning och 30 bilder i sekunden – med digitalt 16-bitarsljud i stereo. Kameran har också Olympus kreativa digitalfilter, även när den filmar video. Med dessa sex filter kan man lägga till pinhole-effekt, kornig svartvit film, bleka färger, ljustonat filter, popart och soft fokus.

Funktionsnivån är hög och erfarna fotografer lär uppskatta de omfattande alternativen för alla tänkbara inställningar. Till exempel möjligheten att fintrimma ljusmätningen i alla mätmetoderna eller ange om man föredrar 1/3 stegs underexponering i genomsnittsmätning. Det går också att ändra graden av brusreducering, vitbalanskalibrering och välja infovisning på den tre tum stora skärmen efter behov. Och välja elektroniskt vattenpass med både vågrät och lodrät visning – dessvärre utan exponeringsdata samtidigt, men möjligheten finns där.

Ingen blixt eller sökare
För att göra övergången från kompaktkamera så smärtfri som möjligt har Olympus lagt in automatiskt val av motivprogram i AUTO-funktionen på funktionsratten på vänstersidan. Då väljer kameran mellan porträtt, landskap och fyra andra program automatiskt. I kombination med ansiktsigenkänning är man så gott som garanterad fina porträtt, och dessutom har man en möjlighet att välja bland 19 motivprogram manuellt. Kameran saknar egentligen bara två saker: sökare och inbyggd blixt.

Olympus argument för avsaknaden av blixt är att små blixtar på kompaktkameror är hopplöst dåliga. Det är förvisso ett argument vi köper. Men möjligheten till utfyllnadsblixt har därmed försvunnit. I stället måste man köpa en separat blixt, till exempel FL-14, en pytteliten anpassad variant med automatisk TTL-styrning av blixten när den är ansluten till kameran. FL-14 är extrautrustning och kostar svindlande 2 400 kronor, alltså 800 kronor mer än Olympus kraftigare FL-20 och 700 kronor mer än den mycket kraftigare Metz 28 AF-3.

Utan sökare måste skärmen användas som inställningsskärm och sökare. I de flesta fall fungerar det alldeles utmärkt. Skärmen har visserligen inte världens högsta upplösning med sina 230 000 punkter, men den har en lysande synvinkel så man kan hålla kameran snett och fortfarande se motivet. Men i starkt solljus är det svårt att se någonting alls, även om man ställer in LCD-skärmens ljus till max. Lägg därtill att skärmen drar till sig fingeravtryck som ett läskpapper, så man måste torka den jämt och ständigt, så inser man att det finns utrymme för förbättringar.

Användning
PEN E-P1 är lite större än kompakter som Canon PowerShot G10 och Panasonic Lumix LX3, men mycket mindre än även de minsta spegelreflexerna som Olympus E-450 och Nikon D3000. Och den ligger väldigt fint i handen. Till och med en Leica M8 känns stor vid sidan av E-P1, som är så gediget konstruerad att kvalitetsintrycket är fullt i klass med Leicans. Bortsett från objektivet, som är byggt i solid plast och som Olympus smart nog har gjort så litet att det i många fall går att pressa ner kameran i en stor ficka. Objektivet kan nämligen dras ihop och låsas i bakersta läget, så att det inte sticker ut mer än 47 mm med objektivskyddet på. När man sätter på kameran vrider man 14–42 mm-zoomen till 14 mm-markeringen, så är man klar. Om man inte gör det dyker det upp en varning på skärmen, och man kan inte ta några bilder förrän objektivet är upplåst.

Även om det inte finns något handgrepp att tala om är det enkelt att få ett bra grepp om kameran. Remmens fäste är det enda som är i vägen, men lägger man den mellan fingrarna så får man ett säkert och bra grepp, med full kontroll över knappar och reglage. Längst till höger på baksidan sitter en praktisk inställningsratt som man använder för exempelvis exponeringskompensation, och ringen runt inställningsknapparna kan snurras och tryckas på för att göra snabba ändringar. Fn-knappen på baksidan kan programmeras så att den aktiverar en förvald inställning.

Precis som alla spegelreflexer från Olympus kan E-P1 välja mellan låg- och högdagerbaserad punktmätning av ljuset, och val av brusreducering i fyra steg: av, låg, medel och hög. Bildfilerna kan lagras som okomprimerade råfiler på SDHC-minneskort, med eller utan JPEG-kopia, och man kan själv välja grad av JPEG-komprimering från låg till superfin. Videosnuttarna lagras i AVI-format (Motion JPEG) och man kan välja vanlig VGA-upplösning eller 720p/30 fps HD, samt visa filmen på en extern skärm med en HDMI-kabel ansluten till kameran (extrautrustning). De sex konstfiltren kan användas både till stillbilder och videofilmer. I stillbilder ökar processningstiden efter varje exponering och väljer man kornig svartvit film tar bearbetningen fem sekunder. Filmar man video reduceras bildfrekvensen från 30 till ett fåtal bild­ramar per sekund.

Bildkvalitet
Olympus har verkligen lyckats med att bygga en kamera som är attraktiv för ytterst många av de fotografer som önskar sig en spegelreflex men som vägrar att ta steget upp från kompaktkamera eftersom spegelreflexer anses stora, tunga och komplicerade. Men till syvende och sist är det bildkvaliteten som räknas mest. Och på det området gör inte E-P1 bort sig.

Bildsensorn från E-620 är uppgraderad med ett tunnare anti-alias-filter (som ska reducera risken för moarémönster) och det har givit E-P1 en enastående upplösning och en fantastiskt fin detaljering. De flesta lär aldrig känna något behov av att ta bilder i råformat eftersom JPEG-filerna är strålande som de är tack vare en dunderfin färgmättnad, vacker tonalitet och bra djup. Tar man porträtt med färginställningen inställd på medel och bildfilerna på JPEG med superfin komprimering, så ser bilderna nästan ut som om de är efterbehandlade av en yrkesfotograf. De som migrerar från kompaktkamera till E-P1 blir inte besvikna och de som migrerar åt andra hållet, för de vill ha en mindre kamera än de flesta spegelreflexer, lär bli förvånade över E-P1:s bildkvalitet.

Bildstörningar förekommer nästan inte längre. På ljuskänsligheter över ISO 800 är korn- och färgstörningar välkontrollerade och det syns bara marginellt brus när man förstorar bilden på skärmen, fast inte i utskrifter. Man måste passera ISO 2500 innan utskrifter i A3-storlek avslöjar fina kornstörningar i mörkare områden av motivet, vilket är fullt i klass med bruset från dyrare kameror som Nikon D90 och Canon EOS 50D. Bildfilernas kontrastomfång har varit föremål för kritik förut, men är bättre än vi sett från någon Olympus-kamera, och dynamikomfånget är störst från ISO 200 till och med 1600. Vilket förklarar varför Olympus har satt ISO 200 som lägsta ljuskänslighet när man väljer automatisk ISO-inställning.

Bortskämda som vi är med Olympus optiska kvaliteter förväntar vi oss klassledande optiska prestanda från det medföljande 14–42 mm-zoom­objektivet. För det mesta är det på linje med kvaliteten från det större 14–42 mm-objektivet till exempelvis E-620, och på JPEG-filerna rättar bildbehandlingen till förvrängningar så att de inte syns. Medan råfilerna uppvisar tydlig tunnformad förvrängning vid 14 mm vidvinkel, försvinner den fort vid längre brännvidder, tills allt slutar med måttlig kuddformad förvrängning vid 42 mm. Skärpan är mycket jämn över hela bildytan, med relativt lite förlust av skärpa på största och minsta bländaröppning. Men skärpan är jämnast fördelad mellan bländare 3,5 och 11 på alla brännvidder. Mycket höga prestanda alltså, och bättre än det mesta annat vi sett av kit-objektiv.

För närvarande finns det bara ett extra objektiv till EP-1 från Olympus: 17 mm f2,8, vilket motsvarar 34 mm brännvidd i 35 mm-format. Detta objektiv levereras med en optisk genomsiktssökare som man sätter i blixtskon, med markeringar för brännvidden till objektivet, fast utan parallaxförskjutning. Vilket innebär att sökaren inte har markeringar för förskjutning av visat utsnitt när fokusavståndet varierar. Den optiska förvrängningen är synlig även med detta objektiv, och är betydande i råfilerna, men alltså frånvarande i de korrigerade JPEG-filerna. Skärpan är mycket bra från bländare 4 till 13, med en viss förlust av hörnskärpa på större och mindre bländaröppningar. Men objektivet sticker bara ut hälften så mycket som på 14–42 mm-zoomen, vilket gör E-P1 ännu mer kompakt.

Autofokus
Den optiska kvaliteten håller alltså måttet gott och väl, men det är ändå inte säkert att bilderna blir lika skarpa. För med Firmware-version 1.0 (intern programvara) är den fasbaserade autofokusen så trög emellanåt att man inte kan använda kameran till någon större actionfotografering, vilket man kan med de flesta spegelreflexer som har kontrastbaserad autofokus. Autofokusen hänger inte med hastigheten på rörliga objekt, det är hellre värt att fokusera för hand innan man fyrar av bildserier med tre bilder per sekund (maximalt 10 bilder), då kan man räkna med åtminstone en skarp bild. När man siktar på motivet och trycker ned utlösaren halvvägs fokuserar objektivet först bakom motivet, sedan korrigerar den framåt tills den hittar rätt fokus. Det är en tidsödande och onödig process som Olympus snarast bör rätta till med en firmware-uppdatering. Panasonic har redan visat hur autofokus ska fungera i mFT-kameran Lumix G1.

Videokvalitet
Kameran använder samma autofokus när den filmar och problemet är detsamma där. Videokvaliteten är däremot oklanderlig. Färgåtergivning, kontrast och skärpa är fullt i klass med Canon EOS 500D eller Panasonic Lumix GH1, som kan lagra video i högre 1080-HD-upplösning. Ljudinspelningen är kristallklar men stereomikrofonerna kan inte justera känsligheten och man kan inte koppla in någon extern mikrofon för att antingen öka räckvidden eller kontrollera riktningen på mikrofonens känslighet.

Slutsats
PEN E-P1 har fått samma batteri som E-450, men på grund av att skärmen måste användas konstant räcker batteriet aldrig till fler än 300 exponeringar på en laddning. Budgetera därför med ett extra batteri direkt, för E-P1 är en kamera många lär få mycket glädje av. Bildkvaliteten går inte att klaga på, den tillhör toppklassen, och kameran är kompakt, lätt och gedigen på samma gång. Och bortsett från autofokusen är den fenomenalt användarvänlig och användbar. Oavsett om man tänker ersätta sin kompaktkamera eller spegelreflex. I en intervju med Bild & Ljud Hemma har Olympus chefsingenjör Akira Watanabe sagt att Olympus planerar fler kameror i mFT-segmentet, och av vårt test av E-P1 att döma är det bara att se fram emot dem. Hur många behöver egentligen en spegelreflex när en hybridkamera har samma möjligheter?