De här tappar man inte, oavsett om underlaget under brädan är snö eller asfalt. Och medan man glider fram kan man vältra sig i betongbas som håller hörselgångarna öppna och orsakar blåmärken i skallen. Skullcandy Hesh sitter ovanligt bra på huvudet. Vilket måste vara perfekt för alla som inte klarar sig utan musik vad de än gör utomhus. Känsligheten är precis tillräcklig för att iPoden ska låta som en nattklubb när man vrider upp ljudet. Det är nämligen Hesh-lurarnas enda fördel.
De låter som en fest. Hela tiden. Massiv, tung bas dundrar så att det knakar i öronen. Den är varken exakt eller väldefinierad, men det spelar kanske ingen roll för målgruppen. Det kan vara roligt att lyssna, men inte för länge åt gången. Både för att Hesh klämmer åt hårt runt öronen och för att de inte direkt är det senaste inom musikalisk definition. Lurarna lyckas helt enkelt inte få musiken i fokus. I dubbel bemärkelse.
Musiken låter instängd, luddig och ointressant – om man inte är basfreak.

Också i detta test: