Många har fått upp ögonen för de kompakta hybridkamerorna. De är mindre och lättare än spegelreflexerna men har samma funktionsnivå och utbytbar optik. Bildkvaliteten ligger på samma nivå som en bra spegelreflex, så lockelsen är stor. Det är lätt att förstå efter att ha testat Samsungs NX100, som i likhet med spegelreflexerna är en systemkamera med utbytbar optik. NX100 bygger på den mer påkostade NX10 men är mindre och lättare eftersom Samsung tagit bort sökaren och blixten.
Det betyder att man måste använda en separat blixt, till exempel Samsung SEF15A, som kostar extra. Den elektroniska sökaren EVF10 finns också som tillbehör, för den som behöver en sådan. Kameran kan använda en GPS-mottagare som sätts fast i blixtskon och som taggar bilderna med platsinformation. Den medföljande zoomen har lite kortare räckvidd än de övriga i testet: 30 mm vidvinkel och förhållandevis korta 75 mm tele. Men den är kompakt och kan fällas ihop så att den bara sticker ut 4 cm från kameran. Och så har objektivet en knapp som heter ”iFn”, som vi gillade direkt. En tryckning på den ger tillgång till de mest använda inställningarna, som dyker upp på en rad längst ned på den fantastiskt skarpa OLED-skärmen. Där kan man snabbt välja exponeringskompensation, ändra ljuskänslighet och justera vitbalans.

Video- och bildkvalitet
Samsung-kameran ligger fint i handen och man behöver inte lång tid för att vänja sig vid hur knappar och reglage används. NX100 är dessutom blixtsnabb och autofokusen är exakt. Bildhastigheten imponerar inte på någon, men följfokus fungerar bra så länge inte motivet rör sig för fort. Det kompakta zoomobjektivet uppvisar imponerande optiska prestanda, med marginell förvrängning och ljusförlust ut mot hörnen. Skärpan är enastående, bortsett från vid största bländaröppning på 30 mm och allt över bländare 16 på alla brännvidder. Då minskar skärpan i hörnen.
Färgbalansen är bra, men lite övermättad mot rött, vilket man kan kompensera för i kameran. Brus behöver man inte bekymra sig för förrän man passerar ISO 800. Vid ISO 1600 dyker kornbrus upp och färgmättnaden minskar en smula, men det är så måttligt att ingen kommer att tycka att det är plågsamt. Kornbruset ökar i storlek vid ISO 3200, men bilderna kan fortfarande skrivas ut i A4-storlek. ISO 6400 är värre, där sjunker färgmättnaden markant och bilderna blir väldigt gryniga.
Av och till kan ljusmätningen överexponera bilder med mycket ljus och kontrast, men den prickar rätt mycket oftare än den missar.
Videofilmerna blir väldigt bra, och man kan dessutom starta kontinuerlig autofokus med C-knappen på sidan av kameran, fast den är trög och letar sig fram när den försöker hitta rätt fokus. En trevlig bonus är möjligheter att välja bländaröppning när man filmar. Det ger avsevärt bättre kontroll över exponeringskvaliteten.

Också i detta test: