Canon har tagit det bästa från två världar och kombinerat alltihop i EOS 60D. Åtminstone det bästa från Canons världar, men det är som bekant inte lite. EOS 60D bygger på tekniken från den dyra, semiprofessionella 7D som sitter i ett mindre kamerahus som bygger på föregångaren 50D. Resultatet är en kamera som har rubbet, som man brukar säga. Full 1080-HD-video, 18 megapixlars bildsensor, vrid- och vändbar skärm plus ett förhållandevis lätt och starkt kamerahus i glasfiberförstärkt polykarbonat. Kameran går att köpa med olika objektiv, vi har testat med kit-objektivet 18–135 som gör att prislappen hamnar på 13 500 kronor.
Jämfört med de tre föregående testdeltagarna får man lite högra upplösning, större zoomräckvidd, bättre grepp och ergonomi, samt ett par funktioner som är unika för 60D. Men för vanligt folk är det svårt att sålla agnarna från vetet bara genom att jämföra de fem deltagarnas specifikationer. Bildhastigheten slås av Sony A55, som dessutom är mycket lättare och mer kompakt, har vrid- och vändbar skärm med ännu högre upplösning, och kostar mindre. Det finns ett enda huvudskäl till att man ska betala mer för Canon-kameran, nämligen bildkvalitet.
 
Video- och bildkvalitet
Bortsett från att greppet är större medför ett stort och tungt kamerahus inga stora fördelar, så länge man inte behöver stabiliteten det ger tillsammans med stor och tung optik. 60D är blixtsnabb. Start, reaktionsförmåga och fokushastighet tillhör toppklassen, om än inte proffsklassen – Olympus E-5 fokuserar ännu snabbare och Olympus-objektivet (ZD 12–60 SWD) är nästan ljudlöst. Canon-objektivets fokusmotor hörs däremot klart och tydligt på videofilmerna, och stöder inte heller kontinuerlig autofokus.
Men vi börjar med stillbilderna. Färgbalansen är mycket god i råfilerna, där de obehandlade bilderna är neutrala. JPEG-kopiorna är övermättade, särskilt i rött och blått – så det kan vara smart att välja bland kamerans rikliga inställningar för att hålla färgbalansen under kontroll. Råfilerna kan dessutom efterbehandlas – en smula begränsat, men ändå – direkt i kameran.
Skälet till att bildkvaliteten är så övertygande är inte främst objektivet. Synlig vinjettering och förvrängning på korta brännvidder sänker betyget. I övrigt är objektivet förhållandevis skarpt i i stort sett hela zoomområdet, bortsett från på kortare brännvidder med stor ljusöppning, där skärpan minskar ut mot hörnen. Brus behöver man inte bry sig om förrän vid ISO 6400. Då är kornstörningar synliga, vid ISO 12800 ökar de i omfång och storlek och färgstörningar blir mer framträdande.
HD-videofilmerna är – så länge motivet är i fokus – fullt i klass med Sony A55:s, men EOS 50D har färre färgstörningar i dåligt ljus. Och mikrofoningång och kan använda manuell exponeringskontroll även när man filmar.

Också i detta test: