: Dynaudio Confidence 4

Högtalarna, som kostar 170 000 kronor, sträcker sig 175 cm över parketten och definitivt ställer upp i High End-klassen, lanserades 2002. Sedan dess har den varit toppmodellen i Confidence-serien, som bygger på teknik från den ännu mer påkostade Evidence-serien. Vilket kan jämföras med att ta en V10-motor från BMW:s 6-serie och klämma in den i en bil ur den mindre 3-serien. Då blir det minsann åka av.
Dynaudio anser att Confidence C4 är så bra att de aldrig brytt sig om att göra någon mk2-version, än mindre släppa en serie som ersätter Confidence. För med komponenter av högsta klass överträffar C4 det mesta annat och förbättringspotentialen är så liten att en revidering inte skulle löna sig – trots att modellen har åldrats – på en marknad där det går tretton nya högtalarmodeller på dussinet. Konkurrensen är med andra ord inte direkt mildare för en högtalare med åtta år på nacken.
De flesta High End-modeller har längre livslängd än billiga högtalare. Det beror delvis på utvecklingskostnader som kommer av lång forskning, exklusiva element, komplexa kabinett och påkostade delningsfilter. När man väl är färdig är produkten ett resultat av snudd på kompromisslös teknik av bästa slag. Sådant förbättrar man inte i brådrasket. Fina konstruktioner lever därför längre och det tar flera år för ingenjörerna att hitta sätt att förbättra – inte bara förändra – kvaliteten.
En högtalare för 10 000 kronor är något annat. Ett nytt element eller delningsfilter – eller både och – kan göra stor skillnad, utan större merkostnader. Påkostad teknik brukar hamna i billigare högtalare i takt med att den blir billigare och mer lättillgänglig.
 
Delar av högsta klass
Confidence C4 är utrustad med Dynaudios mest påkostade element, som lånats från Evidence Temptation och Evidence Master, som kostar 400 000 respektive 950 000 kronor. C4 och den mindre C2-modellen (som kostar 145 000 kronor) använder samma teknik som Evidence-modellerna, med dubbla diskanter. I C4:s fall betyder det en bestyckning som utgörs av två 28-mm diskantelement som är monterade på en aluminiumplatta för att få bättre avkylning, två 15-cm mellanregister och två 20-cm basar. I varje högtalare. Elementen sitter på en egen frontplatta, som ser ut att sväva framför det 25 cm smala och 175 cm höga basreflexkabinettet.
De sex elementen är kopplade till ett milt, men påkostat delningsfilter. Med 6 dB per oktav delas signalen flackt till de olika elementen, med relativt låg signalförlust och beskedlig fasförändring så att ljudet påverkas så lite som möjligt. Dynaudio anger impedansen till 4 ohm och känsligheten till 88 dB. Vilket indikerar en måttlig belastning för de flesta förstärkare.
Dynaudio kallar principen med dubbla element på den säregna baffeln för Dynaudio Directivity Control (DDC), och tanken är att sprida ljudet jämnt och minimera påverkan från golv och väggar. Elementen spelar parvis, så att basarna återger exakt samma frekvensregister, från 27 Hz (–3 dB) och uppåt, mellanregistret mellan 730 och 2 200 Hz. Tillsammans går de båda Esotar2-diskanterna ända upp till 25 kHz, men den ena spelar bara mellan 3 och 8 kHz. Ihop åstadkommer alla sex elementen en tämligen frisk räckvidd, där särskilt basen briljerar med en enastående potent och precis återgivning.
 
Naturlig och oansträngd
Därmed inte sagt att högtalaren inte är lyckad i resten av frekvensregistret också. Under de veckor testet varade fick C4 prova på allt från NADs integrerade M2-förstärkare till Audio Soulutions förstärkarkombination 710 och 720. Och vad vi än matade högtalarna med så spelade de med silkeslen precision, nedifrån och upp. De är faktiskt så väluppfostrade att de kan misstas för tråkiga. Äldre Dynaudio-högtalare har presenterat musiken på ett överdrivet behärskat sätt, men här finns det explosiv dynamik när det behövs – givetvis utportionerad med samma precision som på lägre volym.
C4 begår inga fel med Keith Jarretts trios ”Up For It”. Trummisen Jack DeJohnettes rytmiska cymbaler på ”If I Were a Bell” är punktformiga och har tydligt fokus i ljudbilden som domineras av Jarretts Steinway-flygel. Gary Peacock har ett kort solo på ståbas i mitten av låten, när Jarrett klinkar lätt på tangenterna. Basen är mixad längre bak i ljudbilden och återges torrt och distinkt, helt utan färgningar av något slag. Allt låter så avslappnat och naturligt att man känner atmosfären från jazzfestivalen i Juan-les-Pins 2002.
Musiken återges fullständigt utan pålagd kryddning. Ingenting i högtalarens uppförande vittnar om en obalanserad karaktär. Allting hänger ihop, från den tunga bastrumman till Antonios Forciones sprudlande gitarr i ”Tears of Joy”. Strängarnas toner svävar viktlösa och ofärgade i rummet och stereoperspektivet sitter som gjutet. Det är nästan bara en elektrostat som kan förmedla en lika djup ljudbild. Saxofonen i Dave Brubecks ”Take Five” är lika stabil som armerad betong, medan klangerna från pianot, basen och trummorna omsluter saxen i en 180-gradig båge, där trummorna ligger till vänster, basen är i mitten och pianot till höger.
Trumsolot i mitten av låten är ett exempel på hur explosiv och oansträngd dynamik Confidence C4 är kapabel att presentera. Inte ens när man spelar riktigt högt hörs några tecken på komprimering, saxofonen låter bara ännu högre och i basen finns samma fasta kontroll.
Neil Youngs ”Le Noise” är praktfullt producerad av Daniel Lanois och Dynaudio-högtalarna lyckas på ett anmärkningsvärt sätt få fram de många nyanserna i Lanois’ massiva ljudbild. Första låten ”Walk with Me” är ett ljudinferno där det känns som om man står mitt bland brännande elgitarrer, och det avlöses av mer av samma sak i ”Sign of Love”. Musiken är stenhård, Youngs och Lanois’ ljudvägg sätter verkligen högtalarna på svåra prov. Det är lätt hänt att ljudbilden klappar ihop och blir en röra av oväsen där nyanserna drunknar. Men Confidence C4 lyckas bevara lugnet på ett föredömligt sätt och allt låter egentligen som en enorm PA-anläggning. Klockrent, men välbalanserat och nyanserat på samma gång.
Akustiska ”Peaceful Valley Boulevard” är praktfullt öppen och dynamisk. Basen får djup och tyngd av de stora högtalarna, vilket bidrar till att skapa realism, och bitvis känner man den i kroppen. Neil Youngs röst kan knappast kallas bländande vacker, men här har den av och till en pojkaktiv klarhet och är så skarpt definierad – på ett bra sätt – att man hör mer av dess klangliga tyngd.
En ännu större prövning för mellanregister och diskant är Alison Krauss röst. Bluegrass-drottningens röst på liveskivan med Union Station avslöjar att C4 kan låta lite tillbakadragna – behärskade, om man så vill – i mellanregistret. Men dynamiken hämmas inte. Snarare är det tal om att högtalarna inte framhäver någon information i mellanregistret. Vilket passar väldigt bra, även med Alison Krauss röst. Harmonierna i ”Maybe” har perfekt fokus, man hör varje nyans, och bastrumman som sätter igång kompet är bestämd och kraftfull. Jerry Douglas dobro-gitarr har jag sällan hört så befriad från färgningar och de två diskanterna gör ett enastående jobb med att inte stå i vägen för en sublim övertonstruktur, vilket lyfter musikupplevelsen avsevärt.
 
Gammal är äldst
Confidence C4 saknar inte alls rivaler. Sonus faber Elipsa och framför allt Audiovector SR6 Avantgarde Arreté kostar ungefär lika mycket och har en ljudkvalitet som ställer upp i samma klass. Där Elipsa är varm, insmickrande och fyllig är SR6 AA klädsamt korrekt men ändå potent. Den senare har dessutom den mest viktlösa diskanten. I det sällskapet ter sig Confidence C4 som en gyllene medelväg. Den har lite av båda konkurrenternas kvaliteter, men sammanhållningen och det silkeslena och öppna mellanregistret är bättre. C4 påminner faktiskt lite om Wilson Audio Sasha, som kostar det dubbla.
Confidence C4 må vara åtta år gammal, men den känns fräschare än många andra nyare högtalare vi har hört, och den har alla egenskaper som behövs för att det aldrig ska bli tråkig i dess sällskap.