TEST: Canon Powershot Zoom

Nya kompaktkameror från Canon ser man inte var dag. Men så är inte PowerShot Zoom som andra kameror heller. Den är lika mycket monokikare som kamera. Med ett par helt speciella funktioner.

Canon kallar den lilla kameran för en superzoomkamera i fickformat, riktad till de många fotografer som tar naturbilder och behöver stark tele för att ta bilder av exempelvis fåglar och djur.

För att det ska fungera har Canon gett kameran – eller ska vi säga kikaren? – ett zoomobjektiv med två brännvidder, 100 och 400 mm, och om det inte räcker så har den dessutom 2x elektronisk zoom till 800 mm.

Bakom det kompakta objektivet med inbyggd stabilisator sitter en liten 1/3-tums bildsensor som lagrar stillbilder i 12 Mp-upplösning och video i 1080 HD-kvalitet med 30p. Om du tycker att det låter som specifikationer från en svunnen tid så kan du ha rätt. Så små bildsensorer var det länge sedan vi såg.

Den lilla Canon-kameran har ett par udda kontroller. Så fort man har laddat batteriet, som räcker till max 150 bilder, måste man bekanta sig med knapparna. Som är få. Strömbrytare, stillbilds- och videoknapp, zoom och menyknapp är de enda som finns. Kameran har ingen skärm, så man måste använda den elektroniska sökaren när man bläddrar bland inställningarna med foto- och videoknappen på undersidan.

Där sitter också ett hjul för diopterjustering så att man har en skarp bild i sökaren. Hjulet kan inte låsas på något sätt, så man får vrida på det ofta för att se tydligt i sökaren.

Användning

Objektivet har inget lock, så man får ha med sig en mikrofiberduk. Kameran är inte vädertätad heller, fast det är knappast något problem för vanliga naturbilder i bra ljus. Och bra ljus är absolut nödvändigt för att Canon-kameran ska ta någorlunda användbara bilder.

Men innan vi kommer kvaliteten på bilderna: de kan överföras till mobilen i takt med att man tar dem, eller filmar video. Tryck ned utlösaren halvvägs så fokuserar kameran och tar sedan bilden när man trycker in knappen helt. Då hörs inget ljud från kameran. Det enda sättet att veta att en bild är tagen är att hänga med och se den vita ramen som glimtar till när bilden tas.

PowerShot Zoom spelar in ljud i stereo när man filmar, men även om man kan spela upp video i sökaren så hör man ingenting eftersom det inte finns någon inbyggd högtalare.

Man kan ta bilder i snabb takt, med 10 bilder i sekunden – seriefoto, alltså – men det begränsas av att autofokusen inte fokuserar efter att den första bilden har tagits.

Bildkvaliteten

Även om kameran i praktiken bara har två brännvidder, 100 och 400 mm, är den optiska konstruktionen relativt komplex. 11 linselement sitter i 8 grupper och zoomen har en 4-axlars bildstabilisator och en närgräns på 1 meter.

Bländaren är fast och ändras bara när man zoomar. Vilket man kanske inte bör göra. Eftersom bildkvaliteten vid 100 mm plågas av grynigt brus, som bara förvärras när man zoomar. 400 mm innebär bara ännu mer kornigt bildbrus, och med 2x digital zoom till 800 mm är bruset så grovkornigt att bilderna är fullständigt oanvändbara.

Allra värst är det i svagt ljus, så det här är en kamera för bra väder som måste användas därefter. I riktigt bra väder med gott om ljus blir det inte så illa, men det behövs inte mycket moln som skymmer solen för att kameran ska höja ISO-känsligheten och sudda till bilderna.

Videokvaliteten är ännu värre, med fult brus som bara blir värre när man panorerar. Då lakas färgerna ut också och den lilla skärpa som fanns försvinner när autofokusen inte hänger med.

Slutsats

Det är lätt att förstå varför Canon tyckte att PowerShot Zoom var en god idé. Tyvärr förstörs resultatet av att bildkvaliteten inte håller måttet i många fall. Som en digital kikare är PowerShot Zoom en halvintressant produkt, som kamera har den för många brister för att vi ska kunna rekommendera Canon-kameran. Eller -kikaren.