Recension: Greyhound

Det svämmar inte precis över av originalinnehåll på Apples strömningstjänst, framför allt på filmfronten är det ganska så tunnsått – och om Greyhound är nivån där Apple lägger ribban så är det kanske lika bra.

Greyhound är inte, egentligen, någon riktig Apple Originals-film, utan snarare ett filmoffer för corona-pandemin. Som ett resultat av stängda biografer gav Sony (efter x antal uppskjutna premiärdatum) upp biolanseringen och sålde filmrättigheterna till Apple TV+ för 70 miljoner dollar.

 

Det är allmänt känt att Tom Hanks har ett stort intresse för dramatiken och alla heroiska dåd som gjordes under andra världskriget. Han var ju också producent av stilla havskrigsserien The Pacific, samt Band of Brothers, och spelade i klassikern Saving Private Ryan. I Greyhound har han både skrivit manus och har huvudrollen. Manuskriptet bygger på romanen The Good Shepherd (1955) av C.S. Forester.

Handlingen kretsar kring den sanna historien om det intensiva Atlantkriget (strider som kostade fler än 72 000 människoliv), där den amerikanska jagaren USS Keeling ansvarar för skyddet av en armada av brittiska handelsfartyg. Under den oroliga, iskalla havsytan lurar en liten armé av tyska ubåtar.

Tyvärr är den verkliga historien mycket mer intensiv och medryckande än vad Hanks & Co lyckas förmedla på skärmen. Huvudproblemet är att persongalleriet bara känns som platta kulisser i ett nittio minuter långt CGI-krig.

Vi skrapar bara på ytan av karaktärerna, de förblir tomma skal och därmed också personer vi tappar intresset för och som vi inte bryr oss om hur det går för. Den enda vi lär känna lite är kaptenen (Hanks) som har en kärlek (Elisabeth Shue) som väntar på honom hemma, och som är en hängivet troende man. That’s it!

Vi kastas rakt in i krigsdramat där överdrivet ondskefulla tyskar skickar terrormeddelanden till fienden, samtidigt som de torpederar fartygen ett efter ett. Den relativt enkla handlingen är full av kodspråk, upprepade kommandon och militär kommunikation, vilket så småningom bara blir irriterande. Och det är inte bara det bleka persongalleriet som verkar obearbetat, det står inte mycket till med specialeffekterna.

Det är alldeles för uppenbart att hela inspelningen har ägt rum på trygga land i en studio, medan alla krigsfartyg, explosioner och skummande vågor har lagts till (digitalt) efteråt. Något som kan fungera, men inte när det ser så otroligt konstlat ut som i Greyhound. Vi känner aldrig den intensiva, klaustrofobiska spänningen som en krigsfilm av en sådan här kaliber borde förmedla, här luktar det ”TV-film” om hela produktionen.

Den korta speltiden hjälper inte heller, det känns som om vi rusar fram trots att egentligen väldigt lite händer på en och en halv timme. Handlingen verkar repetitiv och nästan tråkig. 2 trista stjärnor till detta misslyckade krigsdrama.

 

Är din filmdröm att se Hanks i intensivt drama till sjöss? Då rekommenderar vi hellre den utomordentligt spännande Captain Philips. Om du däremot letar efter ett häftigt krigsdrama från andra världskriget så ägna hellre din dyrbara tid åt att se Das Boot eller Dunkirk – för Greyhound ska du definitivt hoppa över.