: TAD Evolution One

TAD – Technical Audio Devices Laboratory– är ett märke som inte är synnerligen känt hos den breda allmänheten. Det beror kanske på att prislapparna på firmans produkter börjar där man till exempel kan få en utmärkt bil för samma pengar.

Men det är ingen liten firma, eller rättare sagt, moderbolaget är väsentligt mer känt: Pioneer – dem känner väl alla till. TAD startades redan 1975 som en Pioneer-avdelning helt och hållet arbetande med lösningar för studiobruk. Här blev Model-1 en tidig klassiker. 2007 var det emellertid dags för både konsumenthögtalare från TAD och TAD-konstruerade högtalare för Pioneer. Andrew Jones låg bakom både den väl ansedda EX-serien och TAD Reference One, som verkligen markerade TAD som en tillverkare i den yppersta eliten. Jag har hört Reference One vid flera tillfällen och alltid imponerats av att det verkar finnas närmast obegränsade resurser i högtalaren.

TAD tillverkar två serier högtalare och elektronik, Reference och Evolution. Jag har haft nöjet att ha tre produkter ur ”den mindre” Evolution-serien på besök, högtalaren Evolution One, försteget C-2000 och stereoslutsteget M-2500. Och det är ingen billig anläggning, den totala prislappen hamnar på 715 000 svenska riksdaler. Och så tillkommer ju kablar…

Det är ju produkter för de få, därför har TAD valt att endast vara representerade i ytterst få butiker som i gengäld ska kunna göra ordentlig rättvisa åt produkterna. Således hittar vi TAD i Skandinavien i endast en enda butik i Sverige, Ultimate Sound i småländska Vimmerby, som så ska täcka hela området.

Intressant är att även högklassiga inspelningsstudior fått upp ögonen för TADs konsumenthögtalare och att de nu står som referenshögtalare i bland annat en minst sagt välrenommerad studio i Stockholm och masteringavdelningen hos brittiska Air Studios.

Elektroniken
En gång i tiden gjorde Pioneer ett par av de bästa förstärkarna som gick att köpa för pengar. De hade bara problemet att det stod Pioneer på dem. Ingen större prestige med andra ord, vilket dessvärre är ett kriterium för high-end-konsumenter i framför allt Asien. Men det betyder ju inte att man inte kan. Firman har enorma resurser, vilket har kommit TADs elektronik till godo.

I Reference-serien är nästan uttrycket ”cost no object” en underdrift. I de ”betydligt billigare” C-2000 och M-2500 har man dock heller inte tagit några större genvägar. För båda apparaterna är utgångspunkten ett massivt aluminiumblock som klyvs, fräses ur och så sätts de två halvorna ihop igen med elektroniken inuti. Förvånande nog är apparaterna inte lika stora på annat än bredden.

På försteget har man precis som i Reference-serien valt att ha teckenfönstret med text i den färg som kallades amber på gamla datormonitorer. Det är ytterst behagligt – jag har aldrig förstått varför vi ska behöva lida oss igenom en massa apparater med blått som lyser överallt.

Försteget har två obalanserade och två balanserade analoga ingångar och innehåller dessutom en lysande DAC med både XLR- och RCA S/PDIF-ingångar samt en högupplöst USB-ingång. Ljudmässigt är det den totalt sett bästa förförstärkare jag haft hemma. Den är tyst som graven i bakgrunden och man glömmer fullständigt bort att den existerar. Det är bara när man ska byta ingång och ändra volym som man noterar att den ens är där. Fjärr finns, och den är både enkel och rätt välfungerande.

Slutsteget har en egenkonstruerad fullt balanserad klass D-lösning och en konventionell strömförsörjning med två ringkärnetransformatorer. Det har både balanserade och obalanserade ingångar och två par högtalarterminaler som fungerar kanon tillsammans med kablar terminerade med spadar.

Precis som hos Jeff Rowland är det inte typen av förstärkning som är avgörande, det är vad man gör med den. Klass-D kan fungera ypperligt i high-end-sammanhang, vilket M-2500 bevisar. Ljudmässigt upplevs den som väldigt neutral och med rikligt med detaljer och soundstage.

Högtalaren
Evolution One bygger logiskt nog på Reference One. Det ser i princip ut som en Reference One som krympt i tvätten. Det är en trevägs basreflexhögtalare med två 18 cm baselement och ett koaxialelement med mellanregister (14 cm) och diskant (3,5 cm).

Mycket av nyckeln till TAD-högtalarnas prestanda ligger i det koaxiala beryllium-diskant/ magnesium-mellanregisterelementet. För det första är ett koaxialt element en verkligt god idé redan från början, det är bara svårt att realisera. Här kommer naturligtvis Andrew Jones erfarenheter från utvecklingen av KEFs Uni-Q-element in i bilden.

På Evolution One har man tagit erfarenheterna med det motsvarande fysiskt något större elementet i Reference One, men bytt ut det svindyra berylliummembranet i mellanregisterdelen mot det något mer överkomliga materialet magnesium. Diskantelementet är fortfarande av beryllium, som ångas på i en avancerad process i vakuum.

Kabinettet är av samma typ som på Reference One och följaktligen rock steady stabilt. Det är av en multilaminerad typ och formen är designad att motverka att stående vågor kan uppstå. Basporten är framåtriktad och använder högtalarfoten som botten. Bak på foten sitter fyra ypperliga högtalarterminaler och medföljande jumpers är i perfekt längd – någon har tänkt till!

Liveljud i inspelningen 
Man eftersträvar att avspelningen ska avspegla inspelningen och de tankar som finns på båda sidorna om producentens glasruta in till musikerna. Det är inte alltid så lätt, då man många gånger har intrycket av att producenterna mer hör det de föreställer sig inne i sina skallar än det de faktiskt hör från högtalarna. Beethoven skrev ju den musik han hörde inne i skallen när han blivit döv, och Mozart skulle bara ta sig tid att skriva ner noterna på det han hade inne i knoppen. Så det kanske inte är så konstigt. Men det hade ju varit bättre om de rent faktiskt fått lov att höra resultatet ordentligt. Men, till det krävs det verkligt bra återgivning och det är inte alltid sådant finns att tillgå i en studio.

Men här kommer man onekligen en god bit på väg. Något som skvallrar om det är att talförståeligheten, exempelvis radio, återges på en nivå som är bättre än jag kan påminna mig ha hört. Det är exceptionellt bra. Nyheterna blir levande, uppläsaren känns äkta med massor med detaljer som ger rösten sina speciella kännetecken och du kan höra studions egenljud.

En annan intressant sak är att du hör en väldig skillnad på kablar i anläggningen. Här finns så mycket mikrodetaljer att det är ett extra intressant arbete att försöka hitta de ideala kablarna för anläggningen. Jag hade fått med en uppsättning Siltech-signalkablar, och hade gärna provat en modell större av Harmonic Tech-högtalarkablarna. Nordost Valhalla gav lite mer liv och skjuts i återgivningen, men här handlar det faktiskt en hel del om hur lyssnaren själv uppfattar ljud än att något är mer fel eller rätt. Dock hör du skillnaderna med Evolution One– tydligt.

En tredje sak är att högtalaren spelar verkligt bra redan när du i princip bara kastar ut dem på golvet. Det är heller inte särskilt svårt att hitta en riktigt bra uppställning som det sedan inte tar all tid i världen att optimera.

Live var det. Flera rena liveinspelningar eller ”live i studion” lades på och anläggningen lyckas verkligen förmedla känslan av att vara på plats. Det är precis som om det ofta blir mer musik av det hela när musikerna spelar tillsammans istället för var för sig med de övriga spåren i lurar. Det handlar om kemi, och kemin förmedlas i återgivningen. Det låter äkta, helt enkelt. Väldigt äkta.

En medlyssnare påpekade precis det jag redan skrivit i mina anteckningar: Det låter väldigt likt den jättehärliga upplevelsen av ren och skär musik man får via mina Wilson, men med en på något sätt aningen lugnare topp – kanon! Det är ett verkligt gott betyg.

Parametrarna
Det är frapperande att ju bättre anläggningar det handlar om, desto likgiltigare blir det att tala om de gängse hifi-parametrarna som rum, detaljer, bas, diskant, mellanregister, luft och utklingning etc. När det hela faller på plats blir det egentligen bara totalupplevelsen som känns väsentlig. Det att man glömmer anläggningen, glömmer tid och rum och tillåter sig att bli uppslukad. Ett gott tecken är när man låter skivan spela till slut istället för att ständigt byta låt.

Det råkade jag ut för under flera sessioner. Man bara spelar, njuter och glömmer att det är ett test man gör. Sådana här tester tenderar därför att ta sin tid…

Det är också lite knepigt ibland att förmedla den här typen av upplevelse. De allra flesta får aldrig möjlighet att bekanta sig med en sådan här återgivning under kontrollerade former och under lång tid. Ah, han tycker alltid bra om sådant här – men, det ÄR bra. På den här nivån är det inte tal om bra eller dåligt, det handlar om skillnader i bra.

Det betyder inte att inte billiga saker kan låta bra, men här talar vi Aston, Lambo och Ferrari- nivå. När du en gång fått uppleva 0-100 på under fem sekunder vet du att din ålderstigna Volvo kanske inte är peaken av ingenjörskonst. Men man både kommer fram och sitter förbaskat bra i den ändå.

Slutsats
Över 700 000 svenska kronor för en anläggning… Och javisst, det låter rasande bra, fattas bara. Att jag vet att TAD har mycket dyrare saker som låter ännu bättre (mer av allt, så att säga) är något man egentligen mer kan förvånas över. Vi vet inte var gränserna för ljudåtergivning går, men som tur är finns det folk som Andrew Jones och andra som forskar i det och provar att töja gränserna.

TAD-anläggningen är för de få, men får du chansen så lyssna. Det vidgar vyerna och du får mycket lättare att veta vilka vägar du ska gå med en mer överkomlig anläggning. Det är först när man vet målet som man kan staka ut vägen dit.