Om man betalar femtusen kronor för ett par hörlurar så förväntar man sig att de låter fantastiskt. Det gör Sonys nya toppmodell, fast de är inte helt perfekta.
Efter ett par veckor som testföremål är det äntligen klart för domen. Sony har arbetat hårt med att bygga nya modeller som alla stöder det nya begreppet ”Hi-Res”, som berättar att här vankas det ljud som är anpassat efter studio-master-kvaliteten som musiken spelas in och mastras i. Alltså ljudfiler vi aldrig fick tillgång till förut med CD och MP3-filer, men som nu dyker upp på webbplatser som säljer högupplöst musik till entusiaster. Sony tar HD-ljudet – eller Hi-Res, som de säger – på största allvar och har därför en rad nya produkter som är anpassade för just högupplöst ljud.
Hörlurarna i det här testet är bara en av många Sony-produkter som ska ha stöd för 24 bit/96 kHz-ljud, som är siffrorna som döljer sig bakom HD-ljud (eller ”Hi-Res”).
Några av kraven på exempelvis hörlurar är att de ska ha en bandbredd som sträcker sig över 50 000 Hz, helst ska de gå upp till 100 000 Hz. Alltså långt över vad det mänskliga örat kan höra.
Så vad är då poängen? kan man ju alltid undra.
Bit- och frekvensförvirring
Den större bandbredden fyller sitt syfte när man pratar om signalbehandling av musiken, eftersom 24 bitar och 96 eller 192 kHz gör det möjligt att flytta signalbehandlingen långt över det hörbara registret. En bonus är att eventuella störningar också flyttas upp över det hörbara registret, men det är inte så enkelt att förstå varför hörlurar har en fördel av att nå ända upp till 100 kHz.
För med handen på hjärtat kan jag inte säga att jag märker det när jag lyssnar på MDR-Z7. Som är Sonys senaste toppmodell bland highend-hörlurar avsedda för seriös musiklyssning.
En stor toppmodell. De enorma men förvånansvärt lätta och slutna kåporna huserar nämligen Sonys senaste hörlurselement. De är 70 (!) millimeter i diameter och täcker merparten av ytterörat på vuxna människor. Kåporna är därför lika stora – och bekväma. Med resultatet att du kan ha dem på dig länge utan att bli trött.
Även om designen är lite trist så finns det inget tråkigt med hur musiken presenteras i MDR-Z7.
Du kan gott ta dem med dig och lyssna i mobilen. Om du är villig att offra maxvolym så spelar de fint med en bra smartmobil, men de kommer inte till sin rätt förrän du pluggar in dem i en bra hörlursförstärkare. Därför använde jag Fostex batteridrivna hörlursförstärkare till mobilen samt Sonys nya PHA-1AC (se separat test), McIntosh MHA100 och Oppos enastående HA-1 hemma. Sony-förstärkaren har förresten inte bara 24-bitars DAC med stöd för Hi-Res utan dubbla minijack-utgångar så att man kan använda lurarna med balanserat ljud (kablar ingår). För att potentiellt få mindre brus och ett bättre ljud.
Fina grejor alltså, men till syvende och sist ska det låta bra också – och det gör Sony MDR-Z7 sannerligen. Men som sagt: de är inte perfekta.
360-graders ljudbild
De enorma elementen gör sig snabbt påminda. Det behövs inte många takter av ”Shock me Like A Monkey” med Dave Matthews förrän du inser att det finns seriös djupbas i lurarna. Stenhård, massiv och potent som en hjullastare på flygfotogen, men också en aning trög. Inte svampig, men basen är ändå inte lika stram och kirurgisk som i Shure SRH-1540, eller Sennheiser HD700 för den delen.
Men Sony-lurarna briljerar med en vansinnigt upplöst och detaljerad ljudbild där stereoperspektivet är mycket bredare (genom en bra hörlursförstärkare) än med de flesta hörlurar vi har testat under 10 000 kronor. De är helt grymma på att polera smådetaljer och nyanser så att de glänser ikapp i ljudbilden. Och diskanten är så luftig och mjuk som man bara kan drömma om. Röster återges skrämmande väl, oavsett om de är barytoner eller sopraner, och akustiska instrument klingar nyanserat i den stora ljudbilden som hörlurarna målar upp.
Det blir inte mycket bättre än så här, så vad kan man egentligen klaga på?
Så stor är skillnaden mellan 40 och 70 mm. Det största membranet sprider ljudet mer enhetligt över ytterörat och ger ett fylligare ljud, framför allt i basregistret.
Mellanregistret. Trots all världens luftighet och öppenhet, för att inte tala om frånvaron av betoningar och förvrängningar, är mellanregistret tunt. Flyglar, stora orkestrar, tenorer och elgitarrer låter inte lika fyllig som man skulle kunna önska sig. För 5 600 kronor.
Lägger man till basens – efter timtals lyssnande – aningen tröga respons vid en del frekvenser så är resultatet att det känns som om Sony bara nästan lyckades bygga en sensationellt bra hörlur för pengarna. Så som den är nu är den bara fantastisk, inte helt fulländad.
Slutsats
Sony MDR-Z7 bör provas innan man köper. Det bör i och för sig alla hörlurar som kostar 5 000 kronor. Men det kan hända att somliga anser att hörlurarnas samlade kvaliteter – och de är många – är så upplyftande att de kan leva med att ljudet inte är fulländat. Den stora ljudbilden, det enorma basdjupet och sättet på vilket de lyckas skapa ett nästan 360-gradigt perspektiv, är helt enastående. För oss andra gäller det bara att se fram emot MDR-Z7 mkII.
