: Raidho D1

För ett och ett halvt år sedan testade jag en högtalare från den lilla danska tillverkaren Raidho. C1.1 hette högtalaren, en relativt liten stativmodell. Mitt betyg var att jag vid den tidpunkten inte hade haft någon bättre stativhögtalare i mitt lyssningsrum.

Nu har det kommit en ny serie, med en högtalare – D1 – som är förvillande lik C1.1. Emellertid är den också väsentligt dyrare. Vad har man gjort, och är den nya så mycket bättre än den gamla att det motiverar kostnaden? Det tar vi en närmare titt på här.

Testobjektet är således modellen D1, som då i princip är den diamantuppgraderade versionen av den C1.1 som jag tidigare var så nöjd med. Att döma av vad jag hörde i Raidhos lyssningsrum vid ett besök på firman hade jag något att se fram emot. Högtalaren verkade ha samma kvaliteter, bara med mer av allt. Lovande var bara förnamnet.

Jo, det är så att besök närmast är ett måste när man ska testa en Raidho-högtalare. Firman är mån om att man gärna både ska se tillverkningen och alla högtalardelar och dessutom få lov att både lyssna på sortimentet och diskutera det hela. Det är väldigt positivt, tycker jag. Ju mer man får veta desto bättre. Och varken Lars Kristensen eller Michael Børresen är särskilt bra på att hålla på hemligheter.

D1
Basreflexkonstruktionen D1 är placerad i ett likadant kabinett som C1.1. Således är det en ganska liten högtalare, men tung: 12,5 kg. Det är också samma stativ som tidigare (kan köpas till). Jag undrade förra gången över att de visuellt var så höga, och blir lika förvånad den här gången när högtalarna ställs på de för övrigt exemplariskt avkopplade stativen. Höjden ska enligt Lars Kristensen vara bestämd av lyssningstester. Det ser lite lurigt ut, men den ljudbild som målas upp tror jag svårligen kunde bli bättre med någon annan höjd. Jag provade för skojs skull med ett lägre stativ, men det var ingen lyckad idé.

Det nya är således bas/mellanregisterelementet, som alltså belagts med diamant istället för keramik. Det gör naturligtvis membranet ännu styvare och i varje fall inte tyngre. Samtidigt har man flyttat membranets gränsfrekvens långt, långt bort. Det nya membranet har medfört att i stort sett allt inuti högtalaren modifierats, från korg och upphängning till internkabling och ett om möjligt ännu häftigare delningsfilter med sina specialkomponenter enligt Børresens specifikationer.

Både element och delningsfilter är bland det häftigaste jag sett, alla kategorier.

Good girl gone – better
D1 är om möjligt ännu enklare än sin företrädare att ställa upp och den spelar villigt med alla förstärkare jag provat. Men, den är om möjligt ännu mer avslöjande för vad elektroniken kan prestera. Men välkonstruerad elektronik verkar kunna utnyttja sin potential i osedvanligt hög grad tillsammans med D1, och det behöver inte vara de dyraste förstärkarna, bara de är gjorda ordentligt.

Lätt att ställa upp säger jag, men D1 vill gärna att det är brett mellan högtalarna, bredare än jag är van vid. I gengäld ska den vinklas in rätt mycket mot lyssningsplatsen, mer än jag är van vid. Det verkar som om det är likadant för i stort sett alla Raidhos högtalare. Själv kämpar jag för att få mina Wilson att utnyttja sin potential i mitt nya lyssningsrum. Det har jag lagt mycket tid på och ännu inte lyckats komma dit jag vet att jag kan komma. Därför är det lite frustrerande att D1 bara presterar till fullo efter närmast bara några minuters optimerande.

Jag vet att det är orättvist. Jag får möjlighet att ha utrustning i mitt hem som de flesta bara kan drömma om. Jag får möjlighet att prova de där högtalarna som verkligen också är bland det yppersta du kan få tag på inom respektive prisklasser. Och D1 är en till av dem. Jag är inte lika överraskad över D1 som jag var för C1.1, nu var jag ju förvarnad, men att den är (ännu) bättre råder det inga tvivel om. Och i nuläget slår den i mitt rum mina Wilson Sophia 3 för ungefär samma pris på fingrarna. Rätt rejält, dessutom.

På senare år har dynamiska högtalare blivit bättre och bättre. Först var det diskantelementen, domerna har blivit väsentligt bättre (t.ex. Dynaudio, Magico, DALI), banden har tämjts (Engelholm, Raidho), Heil-diskanten har utvecklats våldsamt (Elac) och alla dessa diskanter har fåtts att integrera särdeles mycket bättre tillsammans med resten av högtalaren. Till och med horn (Avantgarde, JBL) har blivit riktigt spännande. Sedan har det börjat ske en glädjande optimering av bas/mellanregisterelement, det är precis som om utvecklingen efter att verkat ha stagnerat under en lång period verkligen tagit fart igen. Som helhet tycker jag att de bästa högtalarna idag har kvaliteter vi aldrig tidigare varit i närheten av.

Inte minst Raidho har gjort en massa med utvecklingen av högtalarelement, optimerat och tänkt i nya banor. De har några av de mest kompetenta och genomtänkta element jag någonsin sett. Och D1 har ljudmässiga kvaliteter som jag bara för ett par år sedan inte trodde att jag skulle få lov att höra från en liten stativhögtalare.

D1 spelar musik
Jag citerar från min test av C1.1: ”Jag tror den springande punkten handlar om renhet, om att distorsionen är minimal, om att elementen är särdeles kompetenta. Dynamik finns i en grad man sällan hör från en högtalare med bara två element, homogeniteten i återgivningen gör att man slappnar av och bara lyssnar.”

Och här är det bara ännu högre renhet, ännu mindre distorsion. Det märker man snabbt. Ju renare det är, ju mer drar man omärkligt på med volymen utan att det blir någon form av lyssningströtthet. Och Raidho D1 kan spela sk*thögt – tro mig. Men, den kan också spela väldigt lågt och ändå få med alltihop. Det pekar på kvalitet, skyhög kvalitet.

Diskantelementet, som är genomgående i både hela C-serien och den nya D-serien, presterar på ett plan som gör det väldigt spännande att lyssna, men samtidigt också på ett både avslappande och behagligt sätt. Här finns upplösning i massor, gott om luft och en härlig snabbhet och distinkthet i återgivningen som är svår att inte omedelbart falla pladask för. Och renheten gör att bakgrunden blir så där härligt nattsvart som den bara kan bli med en verkligt bra högtalare.

Basen är både tung, snabb och distinkt, man får den naturliga värme och dynamik i ljudet som jag alltid efterlyser. Det är en lyckad avstämning så att det lilla bas/mellanregisterelementet inte jobbar ihjäl sig, trots att det är ett synnerligen kompetent och listigt byggt element.

Kan D1 spela djupt? Tja, det låter i varje fall så, även om den naturligtvis inte har samma bas som du får av en ordentlig golvhögtalare. Firman anger att högtalaren går ned till 50 Hz, men D1 ger ändå en fin illusion av att den faktiskt kan spela djup bas. Lyssnar man på firmans golvare D3 inser man dock att det finns mer att hämta, rätt mycket mer faktiskt. Men så är det också till ett helt annat pris. Helt annat, trots att D1 inte är något billigt nöje.

Slutsats
Med högtalare av den här kalibern handlar det för mig inte så mycket om bas och diskant, det handlar om temperaturen, färgen och storleken på ljudet och på den upplevelse högtalaren kan ge. Och du får en i mitt tycke rasande fin musikupplevelse av Raidho D1. Det är en härlig högtalare helt enkelt.

Det är i sanning rasande mycket pengar för en så liten högtalare. Men, allt är handbyggt och man har inte tagit några genvägar överhuvudtaget. D1 är så välgjord som man bara kan i dagsläget hos Raidho. Och tror du att man inte kan få ett fullödigt ljud från en lite stativare, så har du fel. Lyssna – och njut!

Om Raidho
Raidho startades för drygt 10 år sedan och fick snabbt en hel del uppmärksamhet.

Männen bakom firman är Lars Kristensen, som i många år var det internationella ansiktet utåt för den amerikanska kabelfirman Nordost, och den nytänkande konstruktören Michael Børresen, från början mekanikingenjör men som senare även läst upp sig på el och en massa annat.

De lärde känna varandra för många år sedan, redan på den tiden som Lars sålde hi-fi i butik. Michael var en av de där ”besvärliga kunderna”, en som alltid tyckte att det där kunde han egentligen göra bättre själv. Deras vägar skildes, men många år senare möttes de en sen kväll i en kö till en korvkiosk. Michael berättade att han höll på att leka med att utveckla en banddiskant. Det tyckte Lars lät intressant – berätta mer! De inledde snart ett samarbete och fick så småningom färdigutvecklat elementet, och man fick också efterhand sålt en hel del av dessa banddiskanter.

Det gav blodad tand. Michael gav sig på en betydligt mer avancerad diskant och så var steget till en färdig högtalare inte långt.  Man kompletterade diskanten med fina men svårtämjda keramiska element från Accuton. Eben hette premiärserien, och i den förra testen berättade jag att det var en svårtämjd sak som var oerhört svår att få att prestera jämnt på olika musik – en del var närmast olyssningsbart medan annat lät sublimt.

Vi var egentligen alldeles för tidiga med den högtalaren, säger Lars Kristensen och säger att en del som har några av de tidiga Eben-modellerna nu upptäcker att den högtalaren tillsammans med senare elektronik och kablar ger en helt annan upplevelse. Tiden kanske har hunnit ifatt den?