: Pioneer TAD-R1

Vi har aldrig haft så här bra ljud i vårt testrum. Vare sig i vårt nuvarande rum eller i något av de andra vi haft under åren där vi spisat musik från både dyr och billig hifi. Och det säger en hel del, för vi blir inte sällan förtjusta över hifi-produkters musikaliska kvaliteter, i synnerhet i High End-klassen. Bra ljud finns det nämligen många konstruktörer som har pejling på. Ändå får de flesta – kanske till och med alla – högtalarkonstruktioner erkänna sig besegrade av den som huserar i vårt testrum för tillfället. Det kommer säkert som en överraskning för många att högtalaren bär namnet Pioneer. Det borde det inte göra. 

TAD
Den Pioneer-ägda högtalartillverkaren TAD (Technical Audio Devices) har nämligen varit vida känd i USA och Japan för att bygga några av de ypperligaste högtalarelementen som finns på marknaden. De har länge byggt sina egna högtalare också, då helst studiomonitorer. På senare tid har Pioneer valt att sätta sitt eget namn på hemhögtalarna som lämnar TAD-fabriken. Det gäller både modellerna S-3EX och S-1EX, och nu alltså den som fått lov att ha namnet TAD i beteckningen, flaggskeppet TAD-R1 (där R1 står för ”Reference One”). Högtalaren är en vidareutveckling av TAD Model-1 som lanserades officiellt 2003.

Air Studios, 2003
Man glömmer inte sina hifi-klimax. Ett av mina största, som jag aldrig glömmer, var när jag hörde just TAD Model-1. Det var i ett av kontrollrummen i självaste Air Studios utanför London, där högtalarna avtäcktes för internationell press 2003. 

När högtalarna demonstrerades kändes det som om jag hade träffats av en blixt från klarblå himmel. Det var det bästa jag någonsin hade hört! Av en slump hade jag med mig Bugge Wesseltofts elektronika-inspirerade ”The New Conception of Jazz” från 1997, som jag lyckades övertyga studioteknikerna att sätta på. Första låten ”Somewhere In Between” ljöd ur högtalarna. Kontrabasen kom in, med lite bit-cruncher-effekt som gör att de spröda anslagen på strängarna får en digital, kluckande karaktär, medan de lägsta oktaverna låter som vilken kontrabas som helst. Högtalarna fick fram den här effekten på ett så övertygande sätt att jag aldrig hört något liknande. När trumrytmerna kom in satt djupbasen som gjuten och det fanns detaljer jag aldrig märkt förut. Sedan kom sångrösten, som återgavs förförande. Briljant separerad från resten av musiken och med en detaljrikedom av en helt annan värld. Hela ljudbilden var sammangjuten till en helhet som gjorde det omöjligt att urskilja bas, mellanregister och diskant.

Mycket har hänt sedan dess. Vi har hört mycket välljud, både med billigare och ännu dyrare högtalare. Men minnena från besöket i Air Studios har inte bleknat.

TAD-R1
TAD:s nya toppmodell – som nu alltså fått märkesnamnet Pioneer – har döpts om till R1, eller Reference-1. Rent utseendemässigt är den dock ganska så lik, även om den är lite lägre. Fast den är tyngre, vikten har ökat från 135 till 150 kilo. Styck!

Själva konstruktionen är snarlik. Till exempel koaxialelementet som har diskanten i mitten av mellanregistret, och där TAD har tagit det exceptionella steget att göra både diskant- och mellanregistermembranet av beryllium. Det är synnerligen kostsam historia, både på grund av berylliumets höga pris och på grund av det är oerhört svårt att bearbeta. Att forma beryllium till en konform kan lätt göra att det spricker. Om du råkar stå i närheten och det bara uppstår pyttelite damm så kan du faktiskt dö av förgiftning. Beryllium är livsfarligt att arbeta med.  Belöningen är ljudkvalitet. När det gäller membranmaterial är det bara diamant (som bara passar för diskanter) som är styvare, vilket innebär att förvrängningen är försvinnande låg.

I basregistret sitter två rigida 10-tummare med membran som är sammansatta av tre lager: Aramid innerst och ytterst och ett lager superstyvt akrylskum i mitten. Allt för att reducera förvrängningar, samtidigt som vikten hålls nere.

Man kan säga mycket om konstruktionen, till exempel de enorma magneterna av neodym, det avancerade och mekaniskt isolerade delningsfiltret, och det böjda, superstyva och ultradämpade kabinettet som är byggt för att minimera förvrängningar både internt och externt. Men vi hoppar över doktorsavhandlingen – hög tid att börja prata om musikupplevelserna!

Ljudkvalitet
Att få ut högtalarna ur sina enorma lådor och få in dem i testrummet krävde muskelkraft från hela redaktionen. 150 kilo är inte att leka med, och inte själva storleken heller. Men det var definitivt värt smärtan.

Ett stort urval CD-skivor testades och jag insåg snabbt att jag var tvungen att dela upp CD-samlingen i två högar: en som låter bra och en som har ett ljud som suger. För vare sig man vill eller inte så är TAD-R1 så avslöjande att jag blev besviken över många av skivorna. Inte för att de låter bättre på andra högtalare, utan för att när man väl har hört de här högtalarnas potential så är det svårt att acceptera mediokra inspelningar. 

R1 är fullständigt befriad från hörbara skavanker. Från de avgrundsdjupa bastonerna (25 Hz med 3 dB-linjaritet!) och hela vägen upp till de ljusaste övertonerna har högtalarna en linjär och närmast oklanderlig återgivning. Kombinera detta med dynamiska egenskaper som tycks komma från en helt annan värld samt en gigantisk, superupplöst ljudbild så finns det egentligen inte mer att säga. Men vad betyder då allt detta för musiken?

Piano
Jo, det betyder att när de två flyglarna spelar mot varandra i Griegs tolkning av Mozarts sonat för två flyglar i D-dur, K 448 (framfört av Dena Piano Duo och utgivet av 2L), så lyckas högtalarna enkelt och elegant skilja de två flyglarna från varandra. Det lekfulla samspelet mellan dem formar en elegant symbios. De är olika, men till­sammans är de ett. Och har ett naturligt och bergfast fundament i bastonerna, i kombination med lekfulla och blixtsnabba anslag på tangenterna. Transparensen är som ett nytvättat fönster och tonstrukturens upplösning är lika lättflyktig som den ädlaste gas. Sluter man ögonen så låter det som om flyglarna står i rummet. 

Jag måste faktiskt medge att jag inte riktigt kan minnas att jag har hört piano återges så överlägset och trovärdigt förut. Visserligen har jag inte hört precis alla produkter i den här prisklassen, och av dem jag har hört så är det vissa som lyckas bättre på enskilda områden än TAD-högtalarna. Men när det handlar om trovärdighet i återgivningen av piano, är det ingen tvekan om att detta är det absolut bästa jag har hört.

Elektronika
Raskt över till elektronika, med djupa bastoner och hårtslående takter. Stora högtalare som TAD-R1 – med dubbla 10-tummare – bör trots allt kunna ösa på med rytmisk kraft. Och det gör de. Men de gör mer än så. Jag är van vid att lyssna på elektronika på hög volym, mycket kräm i basen och hård puls, men jag är inte van vid att kunna lägga märke till återgivningen av röster mitt i alltihop. Som på Röyksopps några år gamla hit ”Poor Lino” från skivan ”Melody A.M.”. TAD-högtalarna slår lika hårt och snabbt som Bruce Lee i basen, samtidigt som de återger strukturen i alla olika bastoner på ett sätt som är mycket ovanligt att höra i sådan här musik. Och sångrösten markeras glasklart i ljudbilden, med en helt brutal kvalitet i sitt tonläge. Bakgrundsljud svävar ut i rummet på ett särdeles spökligt sätt. Vem kunde ana hur ”hifi” den här skivan faktiskt kunde låta? Dessutom är det lika roligt att lyssna som vanligt, till skillnad från en del andra High End-högtalare som får fram hifi-detaljerna utan att högerfoten börjar stampa takten. TAD gör både och.

Planeterna
En av mina klassiska favoriter är ”Planeterna” av Gustav Holst. Problemet är bara att musiken låter plågsamt och vasst om den återges av en anläggning som inte orkar återskapa dynamiken. TAD-R1 visar däremot hur det ska gå till! Första satsen, ”Mars, the Bringer of War” börjar med ett försiktigt plockande på fiolerna och sedan fyller kontrabasarna och cellorna på med större tyngd längre ner i registret. Tubor, valthorn och andra blåsinstrument spelar temat. Sakta ökar introts intensitet och sedan brakar hela orkestern loss. Och tro mig, här finns det enorma skillnader mellan de tysta passagerna och de kraftigaste utbrotten. Högtalarna måste ha full kontroll på alltihop, samtidigt som de behåller fokus på hela ljudbilden. Det måste finnas gott om plats mellan instrumenten och det får aldrig låta plågsamt hårt ens när man spelar högt.

Högtalarna gör vad de ska – och mer därtill. Jag har faktiskt aldrig hört detta stycke låta så bra förut. R1 har kontroll, tyngd och potens, samtidigt som de låter lika välupplösta som de bästa stativhögtalare. Det är helt enkelt ingenting som saknas. Jag vill bara ha mer, mer, mer!

Svagheter?
Det är svårt att lyfta fram några egentliga svagheter. Men det är inte svårt att få högtalarna att låta som medelmåttor. Koppla bara in en mindre bra förstärkare eller sätt på en dålig inspelning, så svarar högtalarna med att låta dåligt. De ger inte ifrån sig något annat än de tar emot, till skillnad från en del andra som kryddar ljudet lite grand. Detta gäller till och med en del svindyra High End-högtalare, som har en egen klangsignatur som lyser igenom på alla inspelningar. TAD-högtalarna har ingen sådan signatur. Om inspelningen har ont om bas kommer du nästan att tro att du lyssnar på ett par kompakta stativhögtalare, trots att R1 har två stora basar i varje kabinett.

Elektronik
TAD-högtalarna är skoningslösa när det gäller elektronik. Min egen Hegel-spelare CDP4A Mk2 med inbyggd BASE-dämpning duger fint, men den integrerade förstärkaren H200 är – föga förvånansvärt – långt ifrån tillräckligt bra. Den lyckas inte få högtalarna att måla upp den gigantiska, tredimensionella ljudbild som de är kapabla till med en tvättäkta High End-förstärkare. Förstärkarna jag fick ut bäst ljud med var Hegel P10 och H10, en kombination för ­  115 000 kronor som fungerar bättre med TAD-R1 än Bladelius drygt 60 000 kronor dyrare kombination Saga och Ymer. Det beror på att högtalarna är lite väl analytiska och därför passar bäst med elektronik av det mindre överanalytiska slaget. Hegel-kombinationen låter varmare.

Det kan tänkas att R1 skulle uppfört sig ännu bättre med Electrocompaniets bästa förstärkarkombination, eftersom den låter ännu lite fylligare. Man jag tror ändå att Hegel-kombinationens kvaliteter, i synnerhet dynamiken i mellanregistret, får högtalarna att låta bättre. Man kan med fördel ha ännu bättre förstärkeri, gärna ännu mer kraft också. Men ingen ska komma och säga att vi inte har fått högtalarna att komma ur sitt skal!

Observera att TAD-högtalarna dessutom skiljer fint på olika kablar, så det går att fortsätta tweaka i evigheter. Att högtalarna är känsliga för elektronik och inspelningar får inte betraktas som någon egentlig svaghet, men om du har lyssnat på TAD-R1 och inte varit nöjd med ljudet så kan det ha berott på detta.

Slutsats
Pioneer TAD-R1 är en finslipning av TAD Model-1 som på sin tid var något av det bästa jag lyssnat på.  På senare tid har jag dock hört ännu bättre högtalare och nya TAD-R1 är en av dem. Att den är världens bästa högtalare vågar vi inte påstå, det finns ju så mycket bra där ute. Men att den är i världsklass råder det ingen som helst tvekan om.
Den återger vad den tar emot på ett mästerligt sätt, med ett majestätisk och stort ljud, en bas som sträcker sig hela vägen ner i avgrunden med full tyngd och kontroll, och en upplösning i särklass. R1 är en av de mest kompletta högtalarna vi har hört. Tyvärr kostar den därefter. Och du klarar dig inte med 780 000 kronor heller. Elektroniken och kablar måste vara av samma klass, så det är kanske mer rimligt att budgetera med en och en halv miljon. Är det värt det? Om du har så mycket pengar och har problem att hitta något att lägga dem på, och om du har tillräckligt stort musikintresse, är svaret ja.