: Pentax K-3

Man ska inte döma hunden efter håret, sägs det, och det är lätt att glömma bort Pentax eftersom deras kameror ser ut precis som alla andras. Fast bara på utsidan. Tillsammans med Sony är Pentax de enda som har den praktiska bildstabilisatorn inbyggd. Andra spegelreflexer har stabiliseringen inuti objektiven.

Men Pentax skiljer sig från alla andra genom att ha riktigt väderskyddade och gedigna kamerakonstruktioner för runt 10 000 kronor. Alltså den sortens kameror du kan ta med sig ut när det stormar som värst. Hos Canon och Nikon kostar kamerorna med samma robusta konstruktion mycket mer. Utan att de nödvändigtvis har mer att erbjuda. Bortsett från ett större urval objektiv. För ska du ha en lång rad av objektiv med autofokus att välja på så har Canon och Nikon ett större sortiment än alla andra.

Så det gäller att skilja sig från mängden på annat sätt. Och det är just vad Pentax senaste spegelreflex för erfarna fotografer gör. K-3 är Pentax toppmodell numera och även om den ser precis ut som en Pentax K-5 eller Nikon D7100 så har den ett par äss i rockärmen som gör den helt unik.

Och då menar jag inte en 24-megapixlars bildsensor i APS-C-format, utan lågpassfilter för maximal detaljskärpa – trots att andra kameror också har sådana.

Unik simulator
K-3 har inte nymodigheter som wifi eller pekskärm. Precis som Fujis X-serie och kameror som Leica M och Nikon Df – för att bara nämna några – vänder sig Pentax främst till stillbildsfotografer. De får ett renodlat fotoredskap som klarar av att fyra av bildserier med 8,3 bilder i sekunden, lagra bilder i DNG-format (negativ) på två minneskort (man kan dela filer på de två kortplatserna), filma i full-HD med 30p eller upp till 60i linjeflätat om man vill ha maximalt antal bildramar per sekund.

Men det unika med den här kameran är inte hastigheten eller väderskyddet, utan lågpassfiltersimuleringen. Bakom det smått obegripliga ordet döljer sig en möjlighet att lägga till effekten av ett lågpassfilter, alltså en mekanisk komponent framför bildsensorn, i själva bildbearbetningen. Man kan välja mellan två lägen, eller inget filter alls.

De två lägena är gjorda för att användas när man fotograferar mönster, föremål eller landskap som kan orsaka moirémönster. Det är oftast inget större problem med så många fotosensorer på bildsensorn, men man har åtminstone valfriheten.

Som synes av bilderna är det sällan man verkligen behöver simuleringen, och den fungerar bäst i slutartider under 1/2000 sekund. Då aktiveras bildstabiliseringen som sitter under bildsensorns upphängning, och den rör sig med mikroskopiska rörelser för att simulera effekten av reducerad skärpa som man kan få med ett riktigt lågpassfilter.

Pentax har fattat det här med användarvänlighet, K-3 är nästan helt felfri.

Bra användarvänlighet
Det tar inte lång tid att krypa in under skinnet på Pentax K-3. Huset är inte större än Canon EOS 70D eller Nikon D5300 och har ett generöst tilltaget grepp som ger ett säkert tag om kameran. Som väger över kilot med objektiv. En 8-centimeters skärm (större än på K-5) och ett större grepp, samt en stor pentaprismasökare visar att Pentax tänker på användarvänligheten. Detsamma gäller knappar och rattar som är stora, lätta att komma åt och i flera fall konfigurerbara.

Bland ett par smålistiga trick finns möjligheten att snabbt växla mellan auto-ISO och manuell ljuskänslighet med en grön knapp på baksidan när man är i ISO-läge. Kameran har dessutom en Pentax-specialitet: Tav-programmet som man aktiverar på det låsbara programhjulet på vänster sida om prismahuset. Väljer man Tav kan man ställa in bländare och slutare för hand, så väljer kameran ISO-värde automatiskt.

Precis som Nikon D800 har K-3 en USB 3.0-kontakt för snabbare direktöverföring av bilder.

Man kan aktivera autofokus (med upp till 27 sensorer och 25 korssensorer) med en tryckning på AF-knappen oberoende av utlösaren. Det är praktiskt. Detsamma kan man inte säga om avsaknaden av en sensor runt okularet, för skärmen stängs inte av förrän man trycker på antingen AF-knappen eller utlösaren. Flera av knapparna är programmerbara så att fotografen i allt högre grad kan skräddarsy kameran efter egna preferenser.

Bildkvalitet
Och så var det bildkvaliteten. Många megapixlar är ett tveeggat svärd. Det betyder ofta brus på höga ISO-värden, men också skarpare upplösning. Åtminstone när kameran inte har lågpassfilter, som K-3 här.

Vissa fotografer bryr sig inte för fem öre medan andra fotografer är intresserade av prestanda på hög ljuskänslighet. Upp till ISO 1600 finns inget brus, till 6400 är den försumbar och till och med 12800 är fullt användbart. Efter lite efterbehandling. Längre upp blir kornbruset grovt och det går nästan inte att bli av med färgbruset – med andra ord prestanda av det yppersta vi sett bland APS-C-sensorer.

Kameran kan använda ett vertikalgrepp med plats för extra batteri.

Bilddynamiken är mästerlig och fullt i klass med Nikon D7100, och brusegenskaperna på hög ISO är bättre än i Canon EOS 70D. Det finns mycket att gå på för dem som vill syssla med efterbehandling av råfiler, och JPEG-filerna har väldigt bra rendering av kontrast, färgmättnad och hudtoner. Dessutom har K-3 flera alternativ för justering av parametrar som kontrast, färgmättnad, färgtemperatur, låg-/högdager och skärpa.

De som filmar video ofta ska veta att autofokuseringen är ganska så snabb i stillbilder men ligger lite efter de bästa vi har sett i video. På det området är Canon EOS 70D den obestridde mästaren i dagsläget. Men Pentax-kameran har både hörlursuttag och mikrofoningång, så den är beredd för riggning av avancerad HD-filmning.

Stark utmanare
Pentax vänder sig uppenbarligen mot erfarna fotografer och har allt som behövs för att utmana Canon och Nikon på deras egen hemmabana. K-3 är bättre byggd än de flesta och har en funktionsnivå och bildkvalitet som inte är sämre än någon. Det enda som sänker intrycket är en autofokus som är trögare än de allra starkaste rivalerna. Bortsett från det är Pentax K-3 en klockren fullträff.