Nu för tiden har spegelreflexerna blivit så bra att det knappt går att få tag i en kamera som är dålig. Vissa är dock bättre än andra och D7100 har onekligen mycket att leva upp till. Föregångaren D7000 sopade mattan med konkurrenterna och belönades med titeln Årets kamera av oss för ett par år sedan. Vi – och många andra med oss – förväntar oss därför att efterträdaren D7100 ska vara en titelutmanare i klassen för avancerade spegelreflexer.
Förnuftigt nog har Nikon behållit allt som var bra i D7000 och uppgraderat det tekniska. Kamerahuset har lagt på sig en millimeter här och där, medan vikten har sjunkit marginellt. Knappar, rattar och menyer har nästan inte förändrats alls. De största förändringarna på utsidan är en större, 8-centimeters skärm samt att videoknappen har flyttat till bredvid utlösaren på ovansidan. På baksidan sitter en liten i-knapp som aktiverar en skärmmeny som visar en rad sekundära inställningar.
Bortsett från detta finns nyheterna på insidan.
Centralt placerad sitter en ny 24,1-megapixlars CMOS-bildsensor i vanligt APS-C-format, fast utan lågpassfilter. Med andra ord en väldigt hög upplösning som tillsammans med avsaknaden av lågpassfilter bör betyda extremt god detaljskärpa.
Bättre på papperet
Till den nya bildsensorn hör också en ny bildprocessor. Nikon har hämtat Expeed 3-processorn från storebröderna D600 och D800 och samtidigt givit D7100 möjligheten att filma i 1080-kvalitet med 30/25/24 bildramar i sekunden, med stereomikrofon och en ljuskänslighet som kan sträckas ut till ISO 25600. Kameran kan fyra av bildserier med 6 bilder i sekunden och är utrustad med en 51-punkters autofokus med 15 korssensorer, vilket betyder bättre fokusprecision även i dåligt ljus (–2 ev).
D7100 har fått inbyggd stereomikrofon.
Kamerahuset är gjort av magnesium och polykarbonat och är väderskyddat. D7100 har samma EN-EL15-batteri som D7000 men kapaciteten är sänkt från 1050 till 950 exponeringar per laddning (CIPA). Nikon har fortfarande inte lyckats bygga in wifi i kameran, det krävs en separat adapter om man ska överföra bilderna trådlöst. Däremot finns det två SD-kortplatser. Det ena minneskortet kan vara en backup eller bara lagra rå- eller videofiler, det bestämmer man själv.
Rent ergonomiskt hittar jag inte mycket att klaga på. Det går fortfarande inte att styra bländaren när man filmar och ISO-knappen sitter fortfarande på vänster sida så att man måste lyfta kameran från ögat och hålla den med två händer för att ändra ljuskänslighet. Fn- och avbländningsknappen kan programmeras för en rad funktioner, fast märkligt nog inte ISO.
Den inbyggda blixten kan styra många Nikon Speedlite-blixtar. Och kameran har dessutom 1,3x-beskärning som åstadkommer två saker: 7 i stället för 6 bilders hastighet och 1,3x-brännvidd som förvandlar 85 mm tele till 165 mm tele – dock på bekostnad av sänkt upplösning till 15 Mp.
Bättre i praktiken
En rad småfunktioner och förbättringar till trots, bildkvaliteten är alltid viktigast och på det området gör D7100 ingen besviken. Samtidigt som många har oroat sig för brus på höga ISO-värden har kameratillverkarna arbetat i det tysta med att förbättra brusomfånget. D7000 hade inte några problem med synligt brus upp till ISO 6400. Det har inte D7100 heller, vilket gör den till en av de bästa kamerorna, om inte den allra bästa, i klassen och betydligt bättre än Sony A77 som också har 24 Mp.
Dubbla SD-kortplatser är praktiskt.
Marginellt brus mellan ISO 6400 och 12800 gör det möjligt att fotografera i dåligt ljus utan synliga bildstörningar. Från ISO 12800 dyker färgbrus och grövre orenheter upp, men det är vansinnigt mycket bättre än i äldre generationer kameror.
Då är bilddynamiken viktigare. I synnerhet som vi i stort sett inte behöver bekymra oss för brus längre. Nikon har kommit långt på båda områden men har haft ett litet försprång på bilddynamik. Vilket syns tydligt i D7100, där dynamikomfånget är bättre än i D7000 och ungefär i nivå med Pentax K-5 IIs som länge varit bland de bästa APS-C-kamerorna på området. Det betyder att D7100 fångar upp mer detaljer i skuggor, och i högdagrar, och inte bränner ut lika lätt.
Som väntat är färgåtergivningen och tonomfånget väldigt bra. JPEG-filer är lite väl mättade, särskilt i rött, för min personliga smak, i övrigt är JPEG-konverteringen ytterst bra. Många fotografer lär ändå spara råfiler med D7100 och det ger klart bäst resultat. Under förutsättning att man behärskar efterbehandlingen i exempelvis Adobe Lightroom eller Capture NX.
Perfekt för erfarna
Tack vare märkbart bättre fokusprecision, extrem detaljskärpa och snudd på felfri användning är Nikon tillbaka i förarsätet. D7100 är inte bara bäst i klassen utan en av de allra bästa oavsett klass. Med klassledande bildkvalitet, där särskilt dynamiken och bruskontrollen slår rivalerna på fingrarna, är det ingen som kommer i närheten av skärpan man kan få med D7100. 18–105 mm VR är ett bra kit-objektiv att börja med, men kameran förtjänar – och gör sitt bästa med – Nikons mer påkostade optik. Den här kameran växer nämligen med uppgiften!
