: McIntosh MT5

Naturligtvis är det skillnad på McIntosh MT5 och den dyrare MT10 som vi testade i fjol. Det skiljer 30 000 kronor i pris men du förlorar inte mycket i ljudkvalitet. MT5 påminner starkt om sin storebror men McIntosh har sparat pengar på flera områden. Bland annat är vikten reducerad med fem kilo eftersom chassi och akryltallrik är mindre och lättare.

Tonarmen och MC-pickupen är också en smula enklare, men både tonarmen och skivtallriken sitter fortfarande i keramiska lager och har magnetiskt upphängning för att minimera friktion – precis som på MT10 som kostar 107 000 kronor. Det testet finns att läsa på ljudochbild.se.

Den remdrivna akryltallriken vilar på ett keramiskt lager och lyfts av ett magnetfält med hjälp av små neodym-magneter för att reducera friktionen när den snurrar. Tonarmen har samma konstruktion som armen på MT10 och är utrustad med ett armrör av duraluminium som sitter med horisontella och vertikala lager av safir och keramik. Längst ut på armen sitter en MC-pickup med elliptiskt slipad nål och 2,5 mV utnivå. 1 kohms impedans innebär att den passar de allra flesta RIAA-steg som är gjorda för MC-pickuper. Till exempel det som sitter innaför MC-ingången i den integrerade förstärkaren MA8000.

Analog
Ljudet är av det avslappnade och naturliga slaget, men kan överraska med förvånansvärt direkt dynamik. Som i Jan Gunnar Hoffs ”Living”-pianoinspelningar, utgivna på 2L. Där blir man medryckt av styrkan i den dynamiska kontrasten och kan vältra sig i en välvårdat raffinerad klang. Där den stora flygelns klangbotten framträder bättre än med många andra skivspelare vi har testat.

Mest uppseendeväckande av allt var kanske sättet på vilket MT5 gav liv åt lite äldre analoga inspelningar. Joao och Astrud Gilbertos samarbete med jazzsaxofonisten Stan Getz är välbekant musik som jag sällan hört så levande som här. När saxofonen dyker upp i ”Girl From Ipanema” är den dynamiska kontrasten frapperande bra.

En gammal klassisk inspelning från 60-talet med Wolfgang Schneiderhan, som spelar Beethovens violinkonsert i D-dur (opus 61) tillsammans med Berlinerfilharmoniker, var en ren njutning. Ett bevis på att bra musik kan beröra när den förmedlas med inlevelser och god teknik. Ett lyckat samspel alltså, mellan framlidne Wolfgang Schneiderhan och den nykomponerade McIntosh-spelaren. Som jag anser vara en utmärkt kandidat till din sista skivspelare. Bättre resumé kan den inte få.