: McIntosh MHA100

Här är det lätt att missta sig och tro att lilla MHA100 från McIntosh är en kostsam hörlursförstärkare. Men i själva verket är den en fullgod stereoförstärkare. Fast med inbyggd digitalomvandlare och en anpassad hörlursförstärkare.

Men det betyder inte att den inte är speciell.

För den är byggd efter samma recept som sina större och dyrare släktingar, med samma teknik och gedigna byggkvalitet. Men den är tillräckligt liten för att få plats på en bänk, i en bokhylla eller på ett skrivbord. Och den fungerar som ett McIntosh-fullblod.

Det enda du behöver är en dator inkopplad till USB-porten, eller en analog ljudkälla och ett par bra högtalare.

Då har du plötsligt en seriös highend-anläggning i kompaktklassen, med en jättebonus i form av en påkostad integrerad hörlursförstärkare som orkar driva de allra flesta hörlurar.

Förstärkaren är inte trådlös och har inte heller någon nätverkskontakt för inkoppling till ett hemnätverk. I stället är den gjord för alla som spelar sin musik från digitala – inkopplade – ljudkällor. Till exempel en laptop, en Mac Mini eller en nätverksspelare.

Alternativt kan man koppla in en Apple Airport Express, eller en Apple TV, via den optiska digitalingången, så har man en trådlös streaming-anläggning.

De digitala ingångarna stöder alla ljudformat, upp till 32 bitar och 192 kHz-sampling, vilket är mer än nog för det ständigt växande urvalet av högupplösta ljudfiler av högre kvalitet.

Potent hörlursförstärkare
Eftersom McIntosh själva kallar MHA100 för en hörlursförstärkare är det naturligt att börja i den änden. Förstärkardelen som driver hörlursuttaget lämnar upp till 1 watts effekt. Ganska så mycket mer än vad som är vanligt i hörlursutgångar på förstärkare.

Den har McIntoshs ”autoformers”, som är transformatorer med vindlingar för olika elektriskt motstånd. Man kan välja mellan tre områden, 8–40, 40–150 eller 150–600 ohms motstånd. Anpassat för hörlurar med olika impedans.

En annan fiffig funktion, som också ställs in från de roterande inställningshjulen på fronten, är HXD (Headphone Crossfeed Director), som aktiveras med en tryckning på volymkontrollen. Tanken med HXD är att återskapa känslan av att lyssna på högtalare i ett rum, fast man egentligen lyssnar i hörlurar.

Personligen skulle jag vilja påstå att HXD är en smaksak. Platta inspelningar kan ha en fördel av den extra distansen HXD skapar, eftersom det känns som om ljudbilden växer lite utanför hörlurarna. Men det passar inte bra inspelningar lika väl.

Jag använde därför hörlursuttaget utan HXD merparten av tiden.

Då är MHA100 en ypperlig, för att inte säga fantastisk, hörlursförstärkare. Du kan dra upp basen med max 12,5 decibel, ganska mycket alltså, om du har hörlurar med tunn bas. Men jag höll mig i stort sett borta från bass-boosten eftersom förstärkaren har rikligt med potent bas utan den.

Dave Matthews Bands ”Shake Me Like A Monkey” pressar in trumhinnorna om man inte är försiktig med volymratten – och bass-boosten. Beethovens pianokonserter sparkar inte ifrån sig lika mycket, men de har högre dynamisk kontrast. Vilket märks väldigt tydligt. Styrkeförhållandet mellan pianissimo och forte är förvånansvärt stort, och den dynamiska kontrastens elasticitet kan ge lyssnaren en överraskning om man spelar högt.

Ingen antenn för trådlös överföring, annars saknas inget väsentligt i MHA100.

Med högtalare
Avståndet till högtalarna ger inte samma känsla av omedelbar dynamik som hörlurar kan göra. Där hörlurar som B&W P7 och Philips Fidelio X1 placerar dig ända framme vid scenkanten, blir känslan av lyssningsavstånd något helt annat med högtalare. Oavsett om det handlar om de små Piega Premium 3 för 20 000 kronor eller golvhögtalaren Sonys faber Olympica III för fem gånger så mycket.

Men det betyder inte att det blir tråkigt. Långtifrån. Förstärkaren lyckades till och med göra den slappa ljudproduktionen på Donald Fagens ”Sunken Condos” intressant. Den plockade fram detaljer från den mörka ljudbilden som bara highend-förstärkare kan.

Gamla hederliga Dire Straits ”Love Over Gold”, från skivan med samma namn, chockade mig nästan med överväldigande bas. Även när jag spelade högt. Den högupplösta versionen av skivan är dessutom mycket rik på detaljer, som är en glasklar musikalisk dekor i ljudbilden. Med rejält pådrag på volymkontrollen väntade jag bara på sammanbrott och härdsmälta, men förstärkarens säkringskrets såg till att det var full kontroll och noll klippning av signalen. Inte ens när varningslamporna blinkade i kapp.

Beethovens pianokonserter var en behaglig upplevelse, med silkeslen presentation i en varm och fyllig ljudbild. Kontrabasar och cellor hade jag kunnat tänka mig lite mer skarpskurna, som med exempelvis Hegel H300 (35 000 kr).

Bortsett från detta finns det ingenting att ogilla med ljudet från MHA100. Vare sig från hörlurs- eller högtalarutgången.

Highend-ljud för platsmedvetna
McIntosh MHA100 bevisar att det går att få så hög ljudkvalitet att det kvalificeras som highend, utan att man är tvungen att möblera om i vardagsrummet och kasta ut merparten av möblerna. Prova den tillsammans med McIntoshs egna XR50 eller Sonus fabers Olympica I, båda är festliga stativhögtalare som passar utmärkt med MHA100:s fylliga klang och potenta ljudbild. MHA100 har allt man förknippar med moderna McIntosh-förstärkare: öppen, glasklar och varm klang – i kombination med oansträngd dynamik och en hörlursförstärkare som är värd 10 000 kronor på egen hand.