: Leica M

De flesta minns väl sin första bil. Sin första kyss. Somliga till och med sin första kamera. Alla har en bild i huvudet av den, även om det var länge sedan. Bilderna som togs med den första kameran finns kanske fortfarande kvar. Om inte så såddes kanske fröet till det som gjorde att man aldrig slutade fotografera. Oavsett om man är lycklig amatör eller hårt arbetade yrkesfotograf.

Min första Leica var en IIIg från slutet av 50-talet. En befriande enkel mätsökarkamera med optisk sökare, 5 cm bländare 3,5 och ingen ljusmätare. Sådant var tillbehör. Kameran var fantastiskt solitt byggd och kvalitetskänslan överträffade allting japanerna byggde på den tiden. Men vi gled ifrån varandra och när jag övergick till mellanformat fick IIIg-kameran ett nytt hem hos en Leica-samlare som såg en potentiell värdestegring i den.

Han fick rätt.

I dag kan äldre Leica-kameror byta ägare för mycket mer pengar än de kostade när de var nya. Om det kommer att hända med nya Leica M också är osäkert. Men ett som är säkert är att Leica har byggt sin bästa kamera någonsin. Och kanske den bästa i hela världen. Det handlar inte bara om status, utan om varaktig kvalitet, och framför allt: om tillgivenheten man kan känna som fotograf när verktyget är så fulländat att det blir en förlängning av sinnena.

Klassisk mätsökare
Precis som alla M-modeller sedan M3 från 1954 har kameran en stor optisk mätsökare – M som i ”Messsucher”. Egentligen är det mer precist att kalla den för en ramsökare, eftersom den markerar brännvidd och bildvinklar med en ram som fyller hela sökaren. Oavsett objektiv. Kameran som bara heter M – inte M10 som hade varit naturligt med tanke på att föregångaren hette M9 – har fått en helt ny 24-megapixlars CMOS-sensor i småbilds-/mellanformat 24 x 36 mm.

Den är utvecklad tillsammans med CMOSIS i Frankrike och har en mer konvex typ av mikrolinser över alla sensorer, vilket ska ge en bättre ljuskänslighet även i ytterkant av vidvinkelobjektivens bildcirkel.

Kameran kan filma video också, i full 1080p-upplösning och med 25 eller 24 bildramar i sekunden. Och har fått en särskild filmknapp. En ny, högupplöst skärm med 920 000 bildpunkter, skyddad av repsäkert Gorilla-glas, samt en tillbehörsport bakom blixtskon, skiljer M tydligt från M9.

Tillbehörsporten kan användas för att koppla in en stereomikrofon, eller en LCD-sökare från Leica (eller Olympus) som är extrautrustning. LCD-sökaren är praktisk på många sätt, bland annat för att den, i likhet med att använda skärmen som sökare (live-view), har fokusassistans: Focus Peaking. Som är vita eller röda markeringar av konturer där motivet är i fokus. Detta är en funktion som är mer praktisk än man skulle kunna tro. För M är fortfarande en renodlat manuell fokus-kamera.

Renodlad
Fokuseringen görs på det gamla hederliga sättet, med mekanisk överföring från objektivet. Det skapar en förskjuten bild i centrum av sökaren som man använder när man fokuserar skarpt. Metoden kräver lite tillvänjning, i synnerhet om man växt upp med autofokus.

Det låter kanske som en anakronism med manuell fokus i våra dagar. Men det fördröjer inte fotoprocessen så mycket som man kanske tror. Med lite övning kan man fokusera förvånansvärt snabbt själv, och inte minst bestämma själv var fokusplanet ska ligga.

Bland tillbehören finns en Leica R-till-M-objektivadapter. Med en sådan kan man använda Leica R-optik och se 100 procent bildutsnitt med fokusassistans på den elektroniska sökaren och skärmen. Ett nytt handgrepp med integrerad GPS-modul finns också att köpa till kameran, som trots alla likheter med föregångaren M9 är ett mycket bättre och mer renodlat redskap.

Har man aldrig hållit i en Leica-kamera förut så blir man förbluffad över vikten. 700 gram utan optik är mycket för en kamera som är förhållandevis kompakt för att vara en fullformat. Men det tar inte lång tid förrän man värdesätter omåttligt hur välplacerade alla knappar, rattar och inställningshjul är. Även utan monterat handgrepp ligger kameran bekvämt i handen. Visst är designen väl beprövad, men M är förbättrad med förseglingar mot dåligt väder och går inte minst snabbare att använda än M9.

All respons är väsentligt snabbare, bildvisningen efter exponering sker omedelbart. Bildhastigheten och buffertminnet är också betydligt bättre. Nu går det att fyra av bildserier – om man har ett snabbt minneskort – ännu längre, och att titta på den sista bilden genom att hålla inne utlösaren efter exponeringen. Praktiskt om man redan har stängt av bildvisningen.

Knapparna på baksidan är tydligt markerade, både vad gäller respons och märkningar, och på fronten sitter en knapp för exponeringskompensation. En inställningsratt sticker fram vid sidan av tumgreppet på baksidan och en info-knapp i centrum av navigeringsratten visar status för batteri, minneskort och grundinställningar. Det finns fler små förbättringar, som ett prydligare menysystem, men minneskortläsaren borde ha flyttats till sidan av kameran. I stället för att sitta under den antikvariska bottenplattan, som Leica gärna får ta livet av i nästa generation M för min del.

Bilderna
Bortsett från legendstatus och exklusivitet finns det goda grunder för att skaffa med en Leica-kamera. Den enkla och medgörliga skötseln, gedigen byggkvalitet och bra andrahandsvärde är andra skäl. Men det är bildkvaliteten från en M-kamera med M-optik som får ögonen att spärras upp. Inte för att bilderna ser så otroligt mycket bättre ut än från en Nikon D800S eller Canon EOS 5D mkIII, de är i stora drag av samma höga klass. Nej, anledningen är den organiska kvaliteten som bildfilerna uppvisar.

Tonomfånget ser så naturligt ut. Det påminner på många sätt om film, är lenare och saknar synligt kornbrus. Kanske inte lika filmaktigt som med en M9, men här finns mycket bättre bilddynamik, särskilt vid hög ljuskänslighet.

Härlig saturering av komplementfärger gör att exempelvis rött inte ser så konstlat ut, utan mer naturtroget än man brukar uppleva från digitalkameror. Oavsett om man studerar råfilerna (DNG-format) eller JPEG-filerna från kameran. Bilderna ser inte lika platta ut, mer som om en extra dimension bidrar till att skapa ett större djup i bilderna.

Man måste titta på utskrifter för att inse hur mycket mer naturtrogna bilderna ser ut från Leica M än från andra fullformatkameror.

Efter de första par hundra bilderna slutade jag bry mig om ISO-inställningen. I bra ljus körde jag konsekvent med ISO 200. Resten av tiden, på eftermiddagar, kvällar och inomhus, lät jag kameran göra jobbet med att ställa in ljuskänsligheten. Då kunde jag fokusera enbart på exponering (med multisegments ljusmätning) och utsnitt. Den extrema upplösningen ger en oöverträffad detaljskärpa och den försämras bara minimalt när ISO-värdena stiger till 3200 och 6400. Jag vågar påstå att ISO 6400 här motsvarar brusomfånget från en EOS 5D mkIII vid ISO 32000. Med en väsentlig skillnad: färgtonerna från M ser bättre ut även på höga ISO-värden.

Helgjutet kvalitetsverktyg
Minnena från min gamla Leica IIIg har kanske bleknat med tiden, men det är onekligen något speciellt med att fotografera med en kamera i stället för med en dator som har optik. Den taktila känslan, själva processen att se, komponera, bestämma exponering och fokusera, gör åtminstone för mig processen mer tillfredsställande. När resultatet dessutom är så sublimt som från Leica M blir man peppad och inspirerad. Kärleken till fotografiet blir starkare och banden till kameran likaså. Man kan alltid hitta något att klaga på, men att kritisera Leica M för exempelvis avsaknaden av autofokus är som att kritisera en formel 1-bild för avsaknaden av bagageutrymme. För det finns ingenting trivialt med en Leica M.