: Leica D-Lux 6

Även om det är lockande att svara ja med gång så är det två saker man måste veta om D-Lux 6. Den första är att kameran bygger på Panasonics utmärkta Lumix LX7, vilket innebär att man redan nu kan bocka av en hög bildkvalitet. De delar nämligen allt som spelar roll: samma zoomobjektiv med 24–90 mm brännvidd, klassledande ljusstyrka (f1,4–2,3) samt en bakbelyst CMOS-sensor med 10 megapixlar.

Den andra saken man ska vara klar över är att Leica tar mer betalt än Panasonic. D-Lux kostar 6 500 kronor, att jämföras med LX7 som kostade 5 000 kronor när den släpptes och numera går att hitta för 4 300 kronor. Leicas trumfkort är programvaran som ingår. Lumix LX7 säljs med SilkyPix medan Leica skickar med en licens till Adobe Lightroom 4. De två programmen är som natt och dag om man jämför användning och funktioner, och det är ingen tvekan om vad jag skulle ha valt för redigeringen av mina bilder.

Separat sökare
Leica-kameran påminner naturligtvis om Panasonics kusin. Objektivet är som sagt detsamma – och tur är väl det – men designen är renare och menysystemet har samma grafik som Leica-kameror brukar. Det är ett litet plus i kanten enligt mig. Kameran kan använda samma tillbehör, till exempel blixtar, separata LCD-sökare och så vidare, men Leica har en läcker brun skinnväska för 950 kronor och ett avtagbart grepp för 650 kronor (som inte är anpassat för LX7:s lilla inbyggda grepp på framsidan).

Precis som Lumix LX7 och Olympus XZ-2 har Leica-kameran en blixtsko med kontakt för LCD-sökaren EVF3 som kostar 3 300 kronor och som går att använda i stället för skärmen. Med en knapp på objektivet väljer man bildformat och bländarringen på objektivet ställer in bländaröppning från f1,4 till 8,0 i tredjedels steg.

Lägg därtill 23-punkters autofokus, bildhastighet upp till 11 bilder per sekund och HD-video i antingen MP4 eller AVCHD med uppemot 50 bildramar i sekunden, så inser man att D-Lux 6 är ett attraktivt fotoredskap.

Bildkvalitet
Tack vare samma Leica-optik och bildsensor som Lumix LX7 ligger bildkvaliteten på samma nivå som klassens bästa. Med det skarpa Leica-objektivet har kameran en mycket hög detaljskärpa. Visserligen utan samma höga upplösning som Sony RX100 och andra konkurrenter, men med bra brusegenskaper där kornbrus inte syns förrän man överstiger ISO 1600. Inte förrän vid ISO 3200 är kornbruset på gränsen för vad en kamera i den här klassen klarar av, och precis som i Lumix LX7 syns färgbrus vid ISO 6400 och 12800. Där märks också att reducerad upplösning är en tydlig bieffekt av brusreduceringen som måste göras med så hög ljuskänslighet.

Färgåtergivningen i JPEG-filer saknar lite intensitet men råfilerna passar utmärkt för efterbehandling i Lightroom, där det är enkelt att skapa det tekniska uttryck man vill ha i bilderna. I kombination med det prydliga objektivet, vars förvrängning vid 24 mm kan rättas till i Lightroom, levererar bildsensorn bildfiler som håller hög nivå. Och som bortsett från upplösningen inte är sämre än någon av de allra bästa entusiastkamerorna.

Lyx
Man kan ha full förståelse för de som tycker att det är smartare att välja Lumix LX7 i stället för D-Lux 6 och spara de extra pengarna som Leica-varianten kostar. Räknar man med priset på Lightroom-programmet blir prisskillnaden mindre, men de allra flesta fotografer som väljer Leica gör det inte för prisets skull. Känslan av att ha en Leica i handen får inte underskattas, särskilt med tanke på det fina greppet till D-Lux 6 – det räcker väldigt långt för alla som väljer Leica. Och ingen lär bli besviken över bildkvaliteten.