: Philips Fidelio X2

Det är inte alla som tänker på det, men hörlurarna som passar perfekt till mobilen när man är ute och rör på sig är inte nödvändigtvis de bästa att ha hemma. Även om bärbara lurar passar fint utomhus eftersom de har slutna kåpor och stänger ute oväsen så är de av samma anledning lite för slutna för hemmabruk. I soffan kan ljudet upplevas som tryckande efter en stund och dessutom är små öronkuddar inte lika bekväma som stora.

Som Philips Fidelio X2 har. De är öppna också, vilket betyder att de 50 mm stora och nya elementen som levererar ljudet sitter i öppna kammare. Nackdelen med öppna kåpor kan vara lite för tunn bas, plus att andra hör musiken du lyssnar på. De läcker ljud, alltså.

Men Philips visade att de hade lösningen på det första problemet i föregångaren Fidelio X1. Som ser precis ut som X2 vi testar här. Designen är nästan likadan, bortsett från att nykomlingen har ett par små kosmetiska förändringar. Men trots att X2 har helt nya element har Philips bevarat föregångarens fylliga bas och varma klang.

Här får man också en löstagbar, tre meter lång kabel som är överdragen med tyg, fast nu med 3,5 mm-kontakt och 6,3 mm-adapter. I stället för tvärtom. De sköna, tjocka, tygklädda öronkuddarna är kvar, fast är nu äntligen avtagbara. X1:s största brist är också åtgärdad genom att X2 väger mindre. Dessutom är huvudbygeln större, vilket ger bättre plats på insidan.

Fintrimmad klang
Helt nya, 50 mm stora element med nya kompositmembran och neodym-magneter har fått förbättrad dämpning och ger enligt Philips en jämnare frekvensrespons i mellan- och diskantregistret. Elementen är vinklade mot örat för att dämpa reflektioner i ytterörat, och eftersom vi snackar om öppna hörlurar så läcker det ut mycket ljud från kåporna.

Vid en direkt jämförelse med föregångaren X1 märker man omedelbart att de tekniska förändringarna har gjort X2 till en bättre hörlur. Förbättringarna är särskilt påtagliga i röster och blåsinstrument, cymbaler och de finare nyanserna i diskanten. Som är mer distinkt och tydlig. Ljudbilden är fortfarande fyllig, men basen är stramare och balansen bättre.

Även om jag började testet med en iPhone 6 – eftersom X2 har 3,5 mm-kontakt – var det uppenbart att lurarna kom till sin rätt först när de kopplades till en förstärkare. Den jag föredrog var en McIntosh MHA100, en mycket duglig hörlursförstärkare med justerbar utgångsimpedans. En violinkonsert av Mendelssohn med Viktoria Mullova visade tydligt hur mycket öppnare och mer detaljrikt ljudet från X2 var. Klangen från stråkarna var mycket rikare och lyftes fram bättre i ljudbilden.

Georg Soltis Decca-inspelning av Mozarts Requiem – med Cecilia Bartoli, Aurleen Augér och Wiens operakör – är ännu ett exempel på X2:s förbättringar. Här har inte bara kören bättre fokus, perspektivet är större också.

Lite R&B? Anthony Hamiltons Mama Knew Love brakar loss med en massiv djupbas som kan riva klena membran i stycken. I X1 blir basen för mäktig men i X2 är den bättre balanserad mot mellanregistret. Men var försiktigt med volymen. Mark Lanegans version av Bob Dylans The Man In the Long Black Coat är skrämmande nära att tränga sig in genom skallen. Hans röst återges enastående i de stora öppna kåporna.

Precis som föregångaren är nya Fidelio X2 en skarpslipad utmanare till Sennheiser Momentum, men även till NAD Viso HP50, B&W P7 och egentligen dyrare hörlurar också. De passar inte så bra för bärbart bruk men hemma är X2 en given kandidat och ett av de bästa valen man kan göra. De låter så trivsamt oansträngt och är så bekväma att man har lust att ha dem på sig länge – längre än man kan med många av konkurrenternas hörlurar.