: Bang & Olufsen BeoLab 20

Bang & Olufsen bygger inte högtalare som vanliga högtalartillverkare. De kan man konstatera genom att bara titta på dem och jämföra med andra konstruktioner. Du hittar inga stora, fyrkantiga klotsar i deras sortiment. Ändå handlar det inte bara om att se annorlunda ut: ofta finns det ett bestämt samband mellan formen och de ljudmässiga prestationerna.

Medan de smala och högresta BeoLab 18 ådrog sig många lovord för sitt utseende, råder det mer delade meningar om BeoLab 20. BeoLab 20 ser liksom ut som BeoLab 18:s mer knubbige och kortvuxne styvbror. I gengäld har den betydligt mer pondus och rymmer större musikaliska muskler. BeoLab 20 är en evolution av märkets populära BeoLab 9-högtalare och placerar sig direkt under toppmodellen BeoLab 5. Här tar vi ett rejält kliv upp, både i pris och förväntade prestanda!

Aktiv highend-högtalare
Aktiva högtalare är i ropet som aldrig förr. Allt fler välrenommerade högtalarmärken omfamnar tekniken, som tidigare var reserverad för proffsens studiohögtalare men som nu gör sitt intåg även i hifi-världen. Konceptet går ut på att utveckla högtalarelement, förstärkare och elektroniska delningsfilter för att låta så bra som möjligt tillsammans i en gemensam enhet. Det ger många fördelar: bättre effektivitet och renare ljudkvalitet, men även större kreativt spelrum. Därför är det ingen slump att Bang & Olufsen har utnyttjat tekniken i åratal. Ett par av deras designidéer skulle knappast ha gått att genomföra utan hjälp av aktiv elektronik …

Man kan jämföra det med ett modernt stridsflygplan, som utan den avancerade elektroniken ombord skulle vara instabilt och omöjligt att flyga med. För utan aktiv elektronik skulle B&O:s exotiska konstruktioner tämligen säkert ha råkat ut för en ljudmässig kraschlandning. Trådsmala BeoLab 18 som vi testade förra året är ett bra exempel på hur aktiv elektronik kan kompensera för fysiska begränsningar och skapa en elegant, men samtidigt välljudande högtalare. Högtalaren vi testar den här gången har emellertid helt andra fysiska förutsättningar. Den är en slugger!

BeoLab 20
Bakom det diskutabelt futuristiska utseendet döljer sig nämligen en av de mer sofistikerade högtalarna på marknaden. BeoLab 20 är inte mer än 82 centimeter i strumplästen men är ändå en trevägskonstruktion med inbyggd 4 x 160-watts förstärkare, digital signalbehandling och trådlös ljudöverföring.

På toppen sitter den vid det här laget så välbekanta Acoustic Lens-diskanten, som kontrollerar och fokuserar spridningen av de höga frekvenserna. Den ser till att sprida diskanten 180 grader i det horisontella planet, medan reflektioner från golv och tak begränsas. Bakom den heltäckande tygfronten (som finns i svart och vitt) döljer sig ett 5,25-tums mellanregister. Nederst sitter ett kraftigt 10-tums baselement i en 18-liters kammare. Baselementet har dubbla talspolar, som drivs av två förstärkarkanaler för maximal kontroll och effekt. Själva kabinettet är gjort av plast, fast inte direkt av samma sort man hittar i legobitar: kompositblandningen har varierande tjocklek, med invändiga ribbor som stagar upp kabinettet och motverkar resonanser.

Själva konstruktionen är i princip lik BeoLab 9 när det gäller form och bestyckning. Den stora skillnaden ligger i ljudbehandlingen, som nu sker digitalt. BeoLab 20 har en avancerad inbyggd DSP som korrigerar för tids- och fasavvikelser mellan de tre elementen, och ger jämnast möjliga frekvensgång. Detta leder till flera fördelar jämfört med vanliga aktiva, men analoga, högtalare. En av dem är baskorrektionen ABL (Adaptive Bass Linearization) som anpassar basåtergivningen efter fristående placering, nära vägg eller hörnplacering med hjälp av en omkopplare på baksidan.

Anslutningar
Eftersom högtalarna är helaktiva behöver de ingen separat förstärkare, men ljudet måste komma någonstans ifrån. Det kan ske trådlöst via B&O:s egna BeoVision-TV-apparater, den trådlösa sändaren Transmitter 1 eller det nya musiksystemet BeoSound Moment, som alla stöder den trådlösa WiSA-standarden. Alternativt går det att koppla högtalarna till en traditionell stereoanläggning via RCA, optisk digital (Toslink) eller till B&O-system med moderna PowerLink-kablar.

Bang & Olufsen har alltså gjort så att det är fritt fram för att använda högtalarna tillsammans med andra ljudprodukter, något vi saknade i föregångaren BeoLab 9. Enda kravet är att huvudenheten har någon form av volymkontroll, eftersom det inte finns internt i högtalarna. Under testperioden använde vi dem tillsammans med BeoVision Avant, Transmitter 1, BeoLab Essence och slutligen Sonos med Wimp HiFi som signalkälla.

Form eller funktion?
Bang & Olufsen är kända för sin design, formgiven av berömda namn som Jacob Jensen, David Lewis och nu senast Torsten Valeur med flera. Men det är ingenjörerna på ljudavdelningen som har ansvaret för att få skulpturerna att sjunga. Högtalardesign är en studie i fysikens lagar och akustiska principer, där storlek, utformning och placering har en direkt inverkan på ljudet man hör. Men det krävs ett öra för musik också! Mannen som till syvende och sist bestämmer hur Bang & Olufsens högtalare ska låta heter Geoff Martin. En högst begåvad karl med doktorsgrader i både musik och akustik, vilket kvalificerar honom till titeln ”Tonmeister” hos B&O.

Geoff och hans avdelning med ingenjörer lägger stor vikt vid att högtalaren ska ha ett välkontrollerat förhållande mellan direkt och reflekterat ljud (så kallat Constant Directivity). Det är nämligen väldigt lite av ljudet du hör som kommer direkt från högtalarna. Merparten är reflektioner från väggar, golv och tak. Målet är att förhållandet mellan det direkta och det reflekterade ljudet ska vara så jämnt som möjligt genom hela frekvensregistret. Digital signalbehandling ger ingenjörerna mycket större spelrum för att lyckas med detta.

I BeoLab 20:s fall innebär den speciella kägelformen flera ljudmässiga fördelar. Den ger precis tillräckligt med plats för – nedifrån och upp – ett rejält baselement, ett dedikerat mellanregister och en diskant. På samma gång begränsas kabinettets totala baffelyta. En sådan minimal, avrundad form reducerar diffraktioner, ett akustiskt fenomen där ljudvågor från elementen ”böjer” sig runt kabinettets kanter, reflekteras och stör det direktstrålande ljudet. Detta är ett av huvudskälen till att små monitorhögtalare på stativ ofta upplevs ha en ljudbild med mer precis holografi än stora golvstående ”ladugårdsdörrar”. Målet med BeoLab 20 har varit att få lite av det bästa från två världar.

Ljudkvalitet
Nog om den bakomliggande teorin – hur låter det i praktiken? För att ta reda på det började jag lyssningsseansen med att ställa högtalarna i mitt eget vardagsrum: ett typiskt skandinaviskt rum fullt av akustikmässiga svårigheter i form av parkett, glas, gips och betong. Hårda och nakna ytor reflekterar nästan allt ljud som träffar dem och påverkar slutresultatet i mycket hög grad. Lyckligtvis har jag tillgång till diverse akustikpaneler om det behövs, men det skulle visa sig vara betydligt mindre nödvändigt än det brukar.

Placerade 30–40 centimeter från bakväggen, och med ungefär lika långt mellan högtalarna som det är till lyssningsplatsen, upplevde jag ett magiskt försvinnande i mitt eget vardagsrum: BeoLab 20 målar upp en vägg av ljud som inte tycks komma direkt från högtalarna utan från hela rummet samtidigt. Högtalarna i sig är svåra att lokalisera. Ljudbilden som målas upp är extremt precis och luftig och har en förvånansvärt bred ”sweet spot”. Man kan faktiskt flytta sig långt ut från mittenplatsen utan att ljudbilden rasar ihop. Det är påfallande hur ljudkaraktären förblir oförändrad, nästan oberoende av var man sitter.

Klangmässigt är BeoLab 20 flera nummer större än BeoLab 18. Här får man kraftfullare, mer hårtslående och djupare bas, och framför allt en större dynamisk räckvidd. Där DeoLab 18 ger en snygg fyllig bas på en lagom hög ”mysnivå”, men minskar dynamiken i takt med att man höjer volymen, håller BeoLab 20 igång ända till fullt crescendo, utan att lägga lock på dynamiken. Detta är en fullvuxen högtalare som kan spela dånande högt och inte låter sig skrämmas av bastung musik. B&O-högtalarna har en helt suverän basåtergivning och följer alla basgångar till punkt och pricka, oavsett om de är en trög houselåt av DeadMau5 eller blixtsnabba bastrummor från Motörhead. Den musikaliska repertoaren är bred och det finns väldigt lite färgning i hela frekvensregistret.

Är det något jag saknar? Tja, i mina öron kunde nedre mellanregistret ha varit ännu mer framträdande, med lite mer raspande och pondus i röster. Ljusare kvinnoröster låter däremot perfekt, med en förförande närvarokänsla. Här kan man lyssna igenom hela Susanne Sundførs ”The Brothel” utan att det skär i hörselgångarna.

Ibland saknar jag också lite extra punch i övre basregistret. Basåtergivningen har mer tyngd i det djupa registret och känns lite subbas-aktig ibland. Här har jag varit väldigt bortskämd av mina Linn Akubarik-högtalare, som har ett tudelat bas/subbas-system, men som å andra sidan kostar nästan dubbelt så mycket som BeoLab 20 i aktiv version. Men det kan mycket väl tänkas att ett mer framträdande mellanregister/övre basregister skulle ha påverkat resten av ljudbilden negativt.

En världsvan tillverkare som Bang & Olufsen måste nödvändigtvis ha ett ”allrund-förhållningssätt” till ljud och bör inte favorisera vissa musikstilar före andra. Jag fick ett väldigt bra resultat med allt från akustisk unplugged-musik till syntetisk hip-hop och elektronika. Diskanten är upplöst och luftig, utan att bli hård eller påträngande, och den strama och punchiga basåtergivningen inbjuder till fest för hela kvarteret. Fördelen med en aktiv högtalare som den här är att man kan spela högt utan att bas, mellanregister och diskant glider in i varandra. Till och med i de mest utmanande låtarna bevarar BeoLab 20 ett lugn och en överblick i ljudbilden som man sällan upplever med passiva högtalare.

Ändå är detta inte en högtalare som spelar favoritlåtarna med utpräglat stor imponatorfaktor. Snarare passar den för att utforska ny musik, och bevarar mycket hög kvalitet oavsett vad du spelar på dem. Kanske är detta skälet till att jag använt högtalarna under så lång tid utan att tröttna? En olycklig bieffekt måste dock nämnas. När man väl har hört hur bra BeoLab 20 låter i mitt långtifrån optimala rum så blir svagheterna med mer traditionella, passiva högtalarkonstruktioner mer påtagliga! BeoLabarnas förmåga att måla upp en luftig och precis ”rör-vid-musiken”-ljudbild som fyller hela rummet, är antagligen det jag kommer att minnas och sakna mest.

Slutsats
Bang & Olufsen BeoLab 20 är ingen billig högtalare, men om du tillhör i målgruppen kan den vara den sista högtalaren du behöver köpa på väldigt länge. Med möjlighet för trådlös ljudöverföring av hög kvalitet finns allt på plats för en toppmoden musikanläggning. Högtalarna har en speciell men diskret framtoning och ljudkvaliteten är tillräckligt hög för att även kräsna highend-öron antagligen ska häpna. BeoLab 20 låter som betydligt större högtalare, och om man hörde dem spela bakom ett skynke så skulle man antagligen tro att de var dubbelt så stora! Om du redan har investerat i en saftig highend-förstärkare så finns det bättre alternativ där ute. Men alla som vill starta om på ny kula med moderna allt-i-ett-högtalare rekommenderas att provlyssna på BeoLab 20.