: Hegel H160

Redaktören skojade en gång med mig och frågade om jag hade trillat ner i Hegel-grytan när jag var liten. Och jag ska inte förneka att jag är förtjust i Hegel, särskilt i deras förstärkare. Skälet är ganska så enkelt. Jag gillar att kunna lyssna på musik på lite högre volym än genomsnittet, och det kräver en hel del kraftresurser. Men jag lyssnar mest med måttligt ljudtryck, vilket kräver att förstärkaren låter bra på tomgång också. Om både Rammstein och Vivaldi ska komma ut med sin hela potential så finns det inte så många alternativ – så länge du inte är beredd att krossa spargrisen, säga upp pensionssparandet och bli en deltagare i Lyxfällan. Få förstärkare ger mer kraft för pengarna samtidigt som de bevarar lugnet och upplösningen i ljudbilden.

Referenser
När jag lyssnade på den integrerade H200 för första gången 2006 var min referens i prisklassen AVI Laboratory Series S21MI (23 000 kronor), av samma anledning: med sina 2 x 150 watt var den potent och hade otroligt fin upplösning. Och den bevarade klangkaraktären och stereoperspektivet oavsett ljudnivå. Men när jag hörde H200 för första gångar trillade hakan ner ända till knäna. Den vräkte på med ännu mer kraft och jag kunde inte sluta flina. Dessutom hade den mycket av samma fina upplösning. Den blev min nya baby.

I sex år var H200 vår referensförstärkare i testrummet. Ända tills 2012 när den ersattes av nya H300. Med ytterligare 50 watt per kanal och den här gången med digitala ingångar. Lägg därtill att H300 är betydligt bättre upplöst och får fram komplexa klangstrukturer bättre än H200, så var det definitivt dags att pensionera den gamla trotjänaren. Nackdelen var bara att priset hade gått upp med 10 000 kronor. Därför har H200 fortfarande gått att köpa parallellt med den nya integrerade förstärkaren.

Moderna lillebror
Tills nu. Eftersom även den billigaste förstärkaren H80 har fått digitala ingångar sticker den helanaloga H200 ut som en smula gammalmodig. Och eftersom förstärkartekniken har utvecklats har även de billigare modellerna ett par fördelar som inte H200 har, med uppgraderad förförstärkare och en förbättring av SoundEngine-modulen som korrigerar för fel och förvrängningar i signalen i realtid.  Resultatet är att H80 för halva priset av H200 nästan låter bättre om man spelar på måttliga volymer. Så kan Hegel inte ha det!

Digital uppgradering
H200 har därför ersatts av nya H160. Som har en markant uppgradering av förförstärkardelen för att låta ännu renare och bättre, samt en påkostad DAC-del som utför konverteringen av de många digitalingångarna (tre optiska, en koaxial plus USB). Slutligen har Hegel-förstärkaren fått stöd för Apple AirPlay. Den kopplas till hemnätverket med nätverkskabel och vips! så är det bara att spela musik direkt från iPhone, iPad eller iTunes.

H160 har också som första förstärkare fått ett hörlursuttag – och ett riktigt bra sådant. Det är samma som sitter i digitalomvandlaren HD12 och det gör att påkostade hörlurar låter helt briljant.

H160 är något lägre än H2000 och H300. Den ser elegantare ut också, eftersom strömbrytaren sitter på vänster undersida av fronten, i stället för mitt på.

Lägre effekt
Enda stället där Hegel har filat lite på specifikationerna är på effekten. H160 är 50 watt per kanal svagare än föregångaren H200. Modigt, eftersom muskelkraft är en viktig del av Hegel-upplevelsen. Men också nödvändigt om priset inte ska bli för högt.

Gudskelov är det ingen besvikelse när förstärkaren sätter fart på de musikaliska upplevelserna hemma i vardagsrummet. Där mina Gallo Reference 3.5 står uppkopplade, nyss drivna av Norma Revo IPA-140 (50 000 kr). Det är riskabelt att gå ner i pris eftersom annars så fina kvaliteter lätt överskuggas av allt som saknas jämfört med dyrare referenser. Men så är inte fallet här. För H160 har ett alldeles eget sätt att presentera ljudbilden på, ett mjukt och samtidigt upplöst sätt. Och även om Norma-förstärkaren är fantastiskt rapp på att leverera plötsliga transienter så är det framför allt i övertonregistret den utmärker sig.

Funkig
Hegel H160 har kanske inte samma mikronyanser längst upp i toppen av frekvensregistret, men den har en varmare och djupare basåtergivning som gör att rytmerna på Janelle Monáes überfunkiga låt ”Q.U.E.E.N” kommer fram mer bestämt och rytmiskt. Tamburinen är inte lika framåt men hänger med med största självklarhet, och även om ljudbilden inte är fullt lika superluftig så är helheten felfri. Janelles röst markeras i musiken på tydligaste vis och det underlättar också att H160 är väl så kraftfull som Norma-förstärkaren, det här är nämligen musik som man blir sugen att dra på lite grann, så att man får igång danssuget.

Hegel H160 är utrustad med hela fem digitalingångar, inklusive USB. Ethernet-kontakten är för trådlös avspelning från mobilen med AirPlay eller DLNA.

Klassiskt
Jag nämnde Vivaldi. Klassikern ”Våren” från De fyra årstiderna är ett stycke som passar fint för att få fram de mer delikata sidorna. Och på det området ger H160 sin föregångare H200 en svår match. Den låter renare och mer upplöst och får fram varje stråkdrag på fiolerna på det mest självklara sätt, och mellan dem hörs tangentanslagen på den karaktäristiska cembalon, lätta och lediga. På samma gång har ljudbilden en värme och en fyllighet som äldre Hegel-produkter inte har varit lika bra på. Allt kokar ner till upplösning och kontroll.

H160 mot H300
Hur står sig då förstärkaren mot storebror, den 10 000 kronor dyrare H300? För att ta reda på det ställer vi dem båda på testbänken på redaktionen. För tillfället står där ett par av Electrocompaniets highend-högtalare The Nordic Tone – Model 1 som kostar 250 000 kronor. Och som inte låter illa alls. De är inte särskilt tungdrivna heller, och svarar väldigt bra på förstärkare av hög kvalitet.

Med den ytterst välljudande jazzplattan ”Quiet Winter Night” av Jan Gunnar Hoff och hans ensemble i högupplöst stereo måste jag och kollegan Audun ta ett par extra vändor. När vi spelar lågt låter de två förstärkarna väldigt lika. Båda återger en osedvanligt välljudande flygel, med lång och angenäm utklingning. Varje trampning på pedalen som jobbar mellan anslagen hörs tydligt, man hör när den öppnas och stängs. Och Unni Wilhelmsens röst i ”Stille stille kommer vi” är luftig och välartikulerad utan att vara vass.

Det som skiljer dem båda åt är att H300 har marginellt mer kropp i undertonerna. Och när vi vrider upp volymen så behåller H300 lugnet bättre. Där H160 hårdnar till i tangenternas anslag behåller H300 sin behagliga rundhet och fyllighet. Detta betyder inte att H160 inte kan spela högt, bara att ännu fler watt ger ännu fler fördelar.

Digitalt mot analogt
Om du vill spara pengar på signalkablar och en ganska så dyr DAC så ska du använda de digitala ingångarna. De låter bättre än obalanserad RCA ihop med digitalomvandlaren Hegel HD12, och även om XLR ger ett mer tredimensionellt ljud än RCA så har det ingen fördel mot digitala kablar. Undantaget kan vara USB, som är begränsat till 96 kHz-upplösning i H160, medan HD12 har 192 kHz. Fast i ärlighetens namn måste jag erkänna att jag har svårt att höra skillnad på en 192 kHz-ljudfil med full upplösning och när den är konverterad till 96 kHz. Jag är frestad att säga att du kan spara pengarna.

AirPlay är begränsat till 44,1 kHz från Apples sida, alltså ren CD-kvalitet. Ändå är det överraskande hur bra H160 låter med AirPlay. Vad som är gjort vet jag inte, men med min Apple TV inkopplad digitalt via optiskt låter inte AirPlay lika bra.

Slutsats
Jag inser att det inte direkt slår ner som en bomb att Nordby ännu en gång hyllar en Hegel-förstärkare. Och nej, den passar nog inte alla. Ändå har jag svårt att tro att det finns någon som inte skulle få glädje av H160.

Den ger sin föregångare H200 en hård match när det gäller ren ljudkvalitet. Upplösningen, framför allt i övertonerna, är en helt annan. Instrument får en ännu mer naturlig utklingning och det musikaliska rummet är tredimensionellt och luftigt. Lägg därtill en fyllig och varm återgivning av allt från basinstrument upp till de ljusaste sopranerna, så är det ingen tvekan om att detta är en kanonbra förstärkare.

Tyvärr har H160 inte riktigt fått H200:s hela kraft. Då får du gå upp till den dyrare H300-modellen. På köpet får du ännu mer lugn i ljudbilden. Har du 10 000 kronor extra i budgeten kan du alltså lika gärna satsa på H300. Men att den är ett fynd för 35 000 kronor innebär inte att H160 är ett dåligt köp. Lägg därtill ett gäng digitala ingångar och dessutom trådlös strömning via AirPlay, så finns det ingen annan förstärkare för de här pengarna som jag hellre hade velat ha.