: Fujifilm X-E2

Glöm allt du hört om fullformat, megapixlar och bildstörningar. Det är bara akademiska termer som inte har särskilt mycket substans när vi snackar om den här kameran. För här upphävs nästan naturlagarna. Du kan hitta kameror med större fullformatsensorer med fler pixlar men du hittar knappast högre bildkvalitet per krona än i Fujifilm X-E2.

För ett år sedan testade vi föregångaren X-E1, som tack vare Fujis unika bildsensor var en av de bästa systemkamerorna vi testade under hela 2013. En kamera gjord för fotografer som har en del erfarenhet och föredrar klassisk kamerakontroll med knappar och rattar och som gillar att komponera bilderna genom en sökare.

Fast det är klart, just den här sökaren tittar man snarare på än genom. Den är nämligen, precis som i så många kameror nu för tiden, elektronisk. Av OLED-typ och med bättre kontrast än LCD-sökare. Det är bara Olympus OM-D E-M1 som har en lika bra elektronisk sökare.

Olympus-kameran är dessutom en av de närmaste konkurrenterna, tillsammans med Sony NEX-7, Canon EOS 70D och Nikon D7100. Alla fyra är systemkameror med topprestanda och ungefär likadana prislappar som Fuji-kameran.

Ny bildsensor
Däremot har ingen av dem den här kamerans unika bildsensor. X-Trans II-sensorn är i APS-C-storlek och har 16 megapixlar, plus saknar lågpassfilter framför fotosensorerna som minimerar moaré. Eftersom sådana filter dessutom kan reducera detaljupplösningen och skärpan.

Så för att hålla moaré i schack har bildsensorn sina röda, gröna och blå fotosensorer placerade i ett närmast slumpartat mönster. Bildsensorn har dessutom 86 000 fasbaserade, fokuskänsliga pixlar som i tandem med en ny EXR II-processor ska ge kameran mycket snabbare och mer exakt autofokus än föregångaren.

Bättre autofokus
Fujifilm säger att fokusresponsen är klassledande med 0,008 sekunder, men det är uppmätt med XF 14 mm/f2,8-objektivet och jämfört med motsvarande kameror. Som har Micro Four Thirds-sensorer eller ännu större. Fuji kan inte ha jämfört med Olympus OM-D E-M1 som har snabbare fokus med 12–40 mm/f2,8 än vad X-E2 har med Fujifilms 18–55 mm.

Den är däremot snabbare än den i X-E1, som har ett äldre fokussystem. Förbättringen i fokusrespons är betydande och eliminerar en av föregångarens svagheter helt och hållet.

Klassisk och enkel.

Användning
Kamerans klassiska layout med stora hjul av lättmetall, som ger fotografen direkt kontroll över slutartid och exponeringskompensation, finns kvar på efterträdaren.

Funktionsknappen på ovansidan kan numera aktivera wifi för trådlös överföring eller programmeras för att sätta igång en annan valfri funktion. Dessutom finns tre extra knappar som också går att programmera. Blixten som går att vinkla bakåt för att sprida ljuset indirekt finns kvar.

I övrigt består de andra ändringarna av ett nytt arrangemang av knappfunktioner på baksidan. Q-knappen som ger direkt tillgång till 16 av grundfunktionerna är flyttad till ovanför den 3 tum stora och högupplösta skärmen, där den är mindre i vägen och lättare att nå.

Dessvärre är inte makroknappen flyttad, den sitter fortfarande överst på fyrvägsknappen till höger. Den borde ha suttit på vänster sida, där det är mindre risk att man kommer åt den av misstag.

Andra ändringar som är värda att nämna är 14-bitars råfiler, större programmeringsmöjligheter, olika filter, full 49-punkts autofokus även med fokusspårning, valfri slutartidsgräns för auto-ISO samt snabbare uppdatering av den elektroniska sökaren.

Felfri bildkvalitet
När man använt kameran ett tag märker man att det inte bara är autofokusen som har blivit påtagligt snabbare. Responstiden och lagring av bilderna går också fortare. Man kan aktivera fokusmarkering (peaking) när man fokuserar för hand, men jag hade trivts ännu bättre med ett mer markerat handgrepp. I stället har Fuji gjort det möjligt att köpa ett separat grepp och sätta på.

Det finns inte mycket att klaga på när man studerar bildkvaliteten. Brus har aldrig varit något att frukta i Fujifilms systemkameror i X-serien, och här finns det inte heller mer än marginellt brus när man tittar på bilder tagna vid ISO 3200 och 6400. Precis som i X-E1 är det vid ISO 12800 och 25600 (som bara kan lagras som JPEG) som man ser att upplösningen sjunker och det dyker upp tydliga färgstörningar.

Råfilerna är fenomenalt skarpa. Även utan efterjustering får jag bildfiler som nästan inte behöver någon bearbetning efteråt. JPEG-filerna är i klass med det bästa jag har sett från någon kamera, och jag har bara testat två kameror förut som har samma detaljskärpa: Nikon D800E och Sony Alpha 7r. Båda saknar kraftigt lågpassfilter men har 36 Mp upplösning i stället för 16 Mp.

Det säger en hel del.

Om man jämför med föregångaren X-E1 finns det en synlig, men inte himmelsvid, skillnad i grundläggande bildkvalitet. Man märker det mest på detaljskärpan – och naturligtvis på fokusresponsen.

Fujifilm har även givit kameran tekniken Lens Modulation Optimizer, som korrigerar för diffraktion och färgbrytning och anpassar korrektionen efter vart och ett av de (hittills) 12 objektiven som är gjorda för XF-fattning.

Det går fortfarande att filma i full 1080-upplösning och resultatet kan bli bra. Det finns däremot ingen särskild filmknapp. Man måste sätta på filmfunktionen i Drive-menyn. Det är som stillbildskamera betraktad X-E2 är en av de allra bästa i sin klass.

På utsidan har knappar flyttat på sig, på insidan är tekniken förbättrad.

Slutsats
Fujifilm har ännu en gång visat att de är mer lyhörda för förbättringar än de flesta. De har rättat till det mesta de fick kritik för i föregångaren, och X-E2 har fått snabbare autofokus, en möjlighet att själv bestämma kortaste slutartid i Auto ISO-läge, och en hel rad mindre förbättringar – bortsett från en bättre placerad makroknapp. Den mycket fina OLED-sökaren uppdateras snabbare, ergonomin är förbättrad och äntligen är skärmen både stor och skarp nog.

Till och med bildkvaliteten är märkbart bättre. Du får ännu skarpare bilder med bättre kontroll över färger och brus. I det som är en av de bästa systemkamerorna i sin klass, både att jobba med och när bildkvaliteten räknas mest.