: Fujifilm GFX 50S

I en tid när de flesta människor tar bilder med en kamera på mobilen kan det vara svårt att förstå vad man ska ha en extra kamera till. För att inte tala om en mellanformatkamera.

Men det är inte en kamera för ”vanligt folk” vi pratar om. Fujifilm GFX 50S är byggd för den professionella delen av marknaden, men har egenskaper som gör att den är intressant även för entusiastiska amatörer.

Den ställer upp i en klass där konkurrensen är hård och kundkretsen är liten. Konkurrenterna är få och detsamma kan sägas om kunderna. Därför har Fujifilm försökt göra kameran mer tilltalande med en design och ergonomi som påminner om systemkameror.

De har gått så långt att GFX 50S faktiskt ett reellt alternativ till de mer avancerade systemkamerorna på marknaden. Fast med ett äss i rockärmen som ska få det att vattnas om munnen på entusiasterna: en mellanformatsensor med 51 megapixlar.

Bildytan är mycket större än på fullformatkameror som Sony a7r II Canon EOS 5Dsr och Nikon D810. Som är de närmaste konkurrenterna med 24 x 36 mm-bildsensorer i fullformat. Med 36–50 Mp ligger de i samma klass som Fujifilms-kamerans 51 Mp CMOS-bildsensor.

Varför mellanformat?

Termen kommer från tiden när fotografer använde film och ”mellan” eftersom bildytans storlek är mittemellan fullformatet (som också kallas för småbildsformat) på 24 x 36 mm storformatet på exempelvis 8 x 10 tum.

GFX 50S har en 44 x 33 mm stor bildsensor som är nästan dubbelt så stor som CMOS-chippet i Canon EOS 5Dsr. Storleken har sina fördelar – och nackdelar.

Den stora bildytan fångar upp mer ljus, ger bättre kontroll över skärpedjupet, extremt bra detaljåtergivning och bättre bilddynamik. Detta innebär att kameran passar för uppdrag där bildkvaliteten måste vara helt perfekt rent tekniskt.

Nackdelen är att kameran är större än en spegelreflex, men trots detta mindre än de flesta mellanformatkameror. Bland annat för att den saknar spegelhus, som är vanligt i spegelreflexer.

Det innebär att GFX 50S passar till annat än bara studiofotografering. Den kan tas med ut och användas till mode, porträtt, arkitektur och landskapsfotografering, bland annat.

Kamerahuset är väderskyddat och relativt kompakta med sina 147 mm på bredden och 94 mm på höjden. Med batteri, minneskort och den löstagbara elektroniska sökaren påmonterad specas vikten till 920 gram.

Användning

Den tippbara pekskärm kan vinklas och vridas åt fyra håll och det finns en mängd tillbehör, till exempel vertikalgrepp med plats för extra batteri, tilt-adapter som gör det möjligt att vinkla sökaren 45 eller 90 grader, samt flera objektiv.

Först ut är ett 63 mm/f2,8 som motsvarar en normal 50 mm på en fullformatkamera som Canon EOS 5Dsr. Det andra är ett 120 mm/f4-makro som motsvarar 95 mm. Den hittills enda zoomen är en 32–64 mm/f4. Som motsvarar 25 mm vidvinkel till 51 mm normalbrännvidd.

Alla tre är precis som kamerahuset väderskyddade och Fujifilm har redan meddelat att det kommer fler objektiv under 2017 och 2018.

Fujifilm GFX 50S är ett seriöst redskap – men ett som är förbluffande enkelt att använda. Den är inte så mycket större än ovan nämnda Canon EOS 5Dsr och saknar inte heller funktioner eller möjligheter.

Hastigheten 3 bilder/s är inte mycket att skryta om. Det är långsammare än konkurrenterna och fokusspårningen är inte heller något att skriva hem om. Med de tre objektiven vi använde letade autofokusen en hel del, särskilt i svagt ljus. I bra belysning var problemet mindre och med vanlig autofokus, med fokus i första bilden (FW 1.10), ställde kameran in skärpan blixtsnabbt och exakt.

Så länge inte tanken är att plåta sport går det alltså inte att klaga på autofokusen, men man får också hoppas att den blir bättre genom framtida uppdateringar av kamerans programvara.

Fördelen med kamerans storlek är att den ger gott om plats för händerna. Greppet är stort och tillräckligt djupt för ett säkert grepp. ISO- och slutartidtidshjulen, knappar och rattar är tillräckligt stora för att kunna skötas med handskar på – och den vinklingsbara pekskärmen förbättrar användarvänligheten avsevärt.

Man kan välja ISO-värde från hjulet till vänster eller låta kameran göra det på egen hand, och både ISO- och slutartidshjulen kan låsas.

Tryckkänsliga inställningsrattar sitter framför och bakom handgreppet. Det bakre kan vara lite svårt att nå med tummen. Slutartidshjulet och ISO-hjulet kunde med fördel ha varit högre, och varför har kameran inget särskilt hjul för exponeringskompensation?

Som det är nu måste man trycka in EV-knappen och vrida till det önskat värde. Det syns dock på monokromskärmen på toppen och på skärmen på baksidan. Flera av knapparna – 10 – kan naturligtvis programmeras med anpassade funktioner och en praktisk styrpinne på baksidan kan bland annat användas för att flytta runt fokuspunkter. De visas markerade både på skärmen på baksidan och i den fantastiska OLED-sökaren med 3,7 Mp-upplösning. Som tillsammans med Leica SL är de två bästa sökarna på marknaden.

Sökaren kan för övrigt tas loss och med hjälp av en tilt-adapter kan den vinklas 90 grader.

Anslutningar och funktioner

Kamerans 14 Wh-batteri räcker till ungefär 400 exponeringar per laddning, men man kan fördubbla kapaciteten genom att sätta ett extra batteri i vertikalgreppet som är extrautrustning.

Som extrautrustning finns också en mikrofon som pluggas in på vänster sida. Där finns också en kontakt för hörlurar, HDMI, USB 3, fjärrkontroll och 16 V-strömförsörjning. På motsatta sidan finns två minneskortplatser som stöder SDXC-kort med UHS-II-klassificering.

I menyerna finns en uppsjö av inställningar. Kameran har både en mekanisk centralslutare och elektronisk slutare. Upp till 16 000 s. Som har en liten nackdel, för att uttrycka saken milt. Väljer man elektronisk slutare riskerar man nämligen rolling shutter, som förvränger vertikala linjer. Lösningen är att välja den mekaniska slutaren.

Behöver man den elektroniska slutarens kortare slutartider är det bättre att låta den ta över de kortaste tiderna. Eller välja elektronisk slutare i första ridån (samma som Canon och Sony använder). Fördelarna är inte uppenbara, men det kan ge bättre detaljupplösning eftersom det inte innebär några mekaniska vibrationer – som ändå är tämligen beskedliga eftersom kameran inte har någon invändig spegel som rör sig uppåt och nedåt.

Jag ska inte göra något stort nummer av videokvaliteten, utom att nämna att den är så bra man kan förvänta sig av en stor bildsensor med 1080 HD-upplösning. Det är käckt att ha och fullt användbart till korta snuttar, men ligger inte i samma klass som videofunktionerna i spegelreflexer i proffsklassen.

Se testbilderna från GFX 50S här.

Extrem bildkvalitet

Man kan välja olika bildformat utöver 4/3. Kvadratisk, 16:9, 7:6 och 5:4 till exempel, och ändå få minst 25 megapixlars upplösning.

Bilderna kan också få filtereffekter eller filmsimuleringar. Som har välbekanta Fujifilm-profiler som Provia, Astia och Velvia men också den fantastiska svartvita Acros. Som även kan kombineras med färgfilter (rött, grönt och gult) för önskad kontrast och ton.

Råfiler kan redigeras direkt i kameran, och du kan lagra både det och JPEG på samma gång, samt välja förlustfria eller okomprimerade råfiler.

Bildfilerna från kameran är helt enkelt fantastiska, men inte utan smärre problem. Den stora bildsensorn med traditionella Bayer-mönstrade RGB-sensorer har inget lågpassfilter, vilket KAN orsaka skapa moaré i delar av bilderna. Till exempel i kläder med rutor eller tweedmönster. Det kan vara en nackdel för modefotografer som måste ta bort moaré under efterbehandlingen.

Men fy fanken så skarpa bilderna blir. Fujinon-objektiven, kanske speciellt 120 mm makro men även den mindre 63:an, levererade en detaljskärpa som överträffar vad vi har sett från Sony a7rII och Canon EOS 5Dsr. Marginellt, visserligen, för med Zeiss 50 mm på Sony-kameran måste man använda lupp för att skilja bilderna från varandra.

Fuji-kameran har bättre färgåtergivning, bilddynamik och bättre koll på bilduset. Upp till en viss punkt. JPEG-filernas färgmättnad och ton är förmodligen det bästa vi har sett i våra tester hittills. Bilddynamiken är på samma nivå som Nikon D810 och D5, som har varit referensen ända tills nu, och det är bara bruset som får mig att reagera.

Även om brusomfånget vid hög ljuskänslighet är så beskedligt att ISO 6400 inte är något problem, blir färgerna i JPEG-filerna märkbart blekare. Även vid ISO 12800 ISO, som för övrigt är fullt användbart. För de flesta i en sådan här kameras målgrupp spelar det knappast någon roll. De plåtar ändå inte i JPEG. Därför är det lite märkligt att Fuji har valt ISO 12800 som maxvärde.

Vår åsikt

På många sätt och vis är Fujifilm GFX 50S den bästa kameran vi har testat. Den är märkbart långsammare än Fujifilms små systemkameror – och naturligtvis större, tyngre och mycket dyrare. Men det hindrar inte det faktum att kameran kanske levererar den bästa bildkvaliteten vi har sett från någon systemkamera hittills. Att den annars fungerar och beter sig som en systemkamera i proffsklassen gör den mer användbar än de flesta mellanformatkameror. Oavsett om man är professionell studiofotograf eller entusiastisk amatör. GFX 50S är ett givet alternativ till så kallade fullformatkameror, och kommer också att vara en solklar uppgradering från de flesta av dem.

Fujifilm GFX 50S är ett seriöst redskap – men ett som är förbluffande enkelt att använda