: Bladelius Thor Mk-III Novitas

Även om en billig förstärkare gör ett godkänt jobb med att driva högtalarna på ett okej sätt så krävs det en riktig kvalitetsförstärkare för att kombinera kraft, musikalisk precision och suverän ljudkvalitet. Och det kostar alltid pengar. Men även om det finns förstärkare för hundratusentals kronor vågar jag påstå att du får 90 procent av ljudupplevelsen med en förstärkare för 40 000. Det är i det segmentet Bladelius Thor Mk III ligger, och den formligen osar av kvalitet.

Made in Sweden
Hos Bladelius lämnas ingenting åt slumpen. Produkterna är utvecklade och tillverkade här hemma i Sverige, med mycket hög byggkvalitet, och samtliga komponenter och kretslösningar är noga genomtänkta.

Samma utseende som förut
Som namnet antyder är Thor Mk III den tredje utgåvan av Bladelius största integrerade förstärkare. Utvändigt är den oerhört lik sina föregångare – och det har jag ingenting emot alls, den är nämligen råsnygg! Borstad aluminium överallt och eleganta, avrundade kanter och hörn, med loggan läckert försänkt på vänster sida av fronten. Teckenfönstret är tydligt även på långt håll och medan somliga av konkurrenterna kör med ett ganska så skarpt blått ljus (som kan vara problematiskt för de som har glasögon) har Bladelius behagliga, mintgröna tecken.

Nytt innanmäte
Det är på insidan förändringarna finns, där är i princip samtliga kretsar utbytta mot nya. Nätdelen är förbättrad för att leverera renare ström. En ny, mer linjär volymkontroll ska vara mer frekvensoberoende och ge likadant ljud oavsett volym. Samtliga förstärkarblock har ännu lägre förvrängning i det högsta frekvensregistret. Allt för att lyckas med ett ännu renare ljud och en varmare klangbalans.

Förstärkaren är äkta helbalanserad rakt igenom, vilket i själva verket innebär att den är uppbyggd som en fyrkanalig förstärkare, med ett positivt och ett negativt förstärkarsteg för varje kanal. På så sätt elimineras de allra flesta störningar som plockas upp under musiksignalens färd genom kretsarna, genom att bruset kommer i motfas i andra änden. För att få ut 2 x 175 watt ur förstärkaren i 8 ohm använder Bladelius en överdimensionerad ringkärnetransformator på hela 1800 voltampere.

Nästan inga kablar
På insidan finns nästan inga kablar eftersom det mesta är fastskruvat direkt på kretskorten. Alla kretsar sitter så nära bakpanelen som möjligt för att förkorta signalvägen. JFET-transistorerna kunde nästan inte ha suttit närmare utgången, som dessutom har highend-högtalarterminaler från WBT.

På insidan finns nästan inga kablar, det mesta är fastskruvat direkt på kretskorten. Alla kretsar sitter så nära bakpanelen som möjligt för att förkorta signalvägen.

Den främre halvan utgörs av den stora trafon och kylflänsarna som dessutom fungerar som avskärmning för trafon. Smart!

Funktioner och anslutningar
Från teckenfönstret görs enkla inställningar som att fintrimma ljudnivån för varje ingång, så att alla signalkällor låter ungefär lika högt. Vill du använda förstärkaren som ett slutsteg i en hemmabio väljer du vilken ingång som ska användas till detta i menysystemet. Observera då att surroundprocessorn ska kopplas till tape-utgången på Thor Mk III. Den utgången förvandlas nämligen till en bypass-ingång i det läget.

Förstärkaren har fyra obalanserade RCA-ingångar och två balanserade XLR-ingångar, plus en förförstärkarutgång. Vi testar Novitas-versionen av Thor Mk III, som dessutom har digitala ingångar i form av såväl optisk och koaxial som balanserad AES/EBU, som bygger på de digitala kretsarna i SACD-spelaren Freja (30 000 kronor) och det finns till och med en skivspelaringång som klarar både MM- och MC-pickuper. Behöver du inget av detta kommer du undan med 33 000 kronor för Traditional-versionen av Thor Mk III.

Första intrycket
Direkt ur kartongen visar sig Bladelius-förstärkaren från en mycket potent sida. Den driver de tämligen tungdrivna golvhögtalarna Dynaudio Focus 260 (35 000 kronor) på ett bra sätt, och de behöver en del kraft för att vakna till liv. Den briljanta ”Jesus, etc” med alternativrockbandet Wilco är prydlig och stram, och på CD avspelad genom Electrocompaniets multispelare EMP-2 är Jeff Tweedys röst väl planterad i mitten. Basgitarren är kopplad till en gitarrförstärkare med svag förvrängning, som låter spröd och torr genom högtalarna. Det är uppenbart att Thor-förstärkaren har ett bra grepp om allt vad som händer.

Highend-högtalarterminaler från WBT ser man inte jämt. RCA- och två balanserade XLR-ingångar finns på plats och Novitas-versionen har dessutom digitalingångar och skivspelaringång.

Vad jag saknar är lite mer nerv. Ljudbilden är lite väl framfusig och drar en aning mot det kalla och kliniska. Genom att prova med både koaxial, optisk och analog XLR-ingång (en helbalanserad förstärkare bör absolut kopplas in balanserat om du kan!) kommer jag fram till att koaxial överföring låter lite mer upplöst i toppen men en smula mindre rytmiskt i basen och i mellanregistret än optiskt, som har bra rytm men inte fullt lika öppna övertoner. XLR drar rent klangmässigt mer mot optiskt, men det känns som om den är aningen tamare. Optiskt har en gnutta mer fart.

Men som sagt: det känns som om ljudbilden saknar liv och värme. Analog RCA ger ett lite plattare ljud än XLR. Det enda jag inte testade var USB och XLR-digitalingången (AES/EBU) och jag har inte heller testat skivspelaringången.

Ett par dagar senare
Förstärkaren får stå påslagen hela helgen. Jag kommer tillbaka till testrummet på måndag för att fortsätt lyssna. Någonting har hänt. Även utan en varm och en kall förstärkare att jämföra med är det ganska så uppenbart att något är annorlunda. Det låter som om det är samma förstärkare, men saker och ting har fallit på plats. Jag var tvungen att prata med distributören om detta och han bekräftar att förstärkaren måste stå påslagen ett bra tag innan allting faller på plats. Då är det bra att man kan välja mellan vanligt standby-läge och ett strömspararläge, där det senare inte skickar tillräckligt mycket ström genom förstärkaren för att den ska få optimal arbetstemperatur. För optimalt ljud bör den alltså stå i vanligt standby-läge – om du inte vill ha den helt påslagen, förstås.

Väl uppvärmd ägnar jag mig åt att lyssna mycket mer på musiken i stället för på fragment i ljudbilden. Stereobilden är mer komplett, ljudbilden framträder bättre i rummet och klangen har blivit just det där lilla snäppet fylligare för att allting verkligen ska sitta som det ska. Jag har också precis rakt motsatta uppfattningen om digitala och analoga ingångar, nu tycker jag att den analoga XLR-ingången låter bäst. Den låter varmare och mer upplöst i diskantregistret. Detta beror naturligtvis på den inkopplade signalkällans kvalitet, men så är det i alla fall med Electrocompaniet EMP-2.

Dynamik
För att få ett intryck av vad Bladelius Thor Mk III verkligen är förmögen till är det bara att sätta på liveplattan ”Living in Clip” med Ani DiFranco och ratta upp volymen riktigt högt. Jag rekommenderar för övrigt starkt att köpa skivan på CD, men det går också att strömma från Spotify (men inte Wimp). Den är inspelad helt utan komprimering och har därför extrema skillnader mellan lugna och starka partier. Hör bara på balladen ”Overlap”, sista låten på skiva 2. Ani använder rösten på ett ovanligt dynamiskt sätt, detsamma gör hon med gitarren. Låten är lugn och spelas försiktigt, samtidigt som trummorna lunkar på varsamt, så varsamt. Och så plötsligt smäller det till, både trummor och gitarr och med mycket kraftigare sång. Låten är vacker att lyssna på, jag blir sittande och lyssnar på den igen och igen.

Jämförelse
Bladelius får fram låtens nerv på ett sätt som det var länge sedan jag hörde. Men hur är Thor Mk III om man jämför den med Marantz PM-11S3 som vi testade nyligen? Jo, Marantz har överlag en fylligare basåtergivning och en ännu varmare ljudbild. Marantz får absolut fram nerven i musiken, men har inte samma attack, snärt och tyngd. Bladelius hamrar hårdare och har en snabbare djupbas. Trummor har mer snärt och mellanregistret är mer energiskt. Samtidigt som ljudbildens upplösning bevaras.

Ur det perspektivet påminner Bladelius-förstärkaren mer om Hegel H300. Bortsett från att jag faktiskt tycker att Thor Mk III målar upp en varmare och ännu mer närvarande ljudbild än H300. Bladelius har en x-faktor som ger ljudbilden mer charm, på samma gång som dynamiken från Hegel bevaras. Nu är visserligen Hegels förstärkare ännu kraftigare än Bladelius, men du får ha tämligen tungdrivna högtalare, eller vara lomhörd, om du behöver något kraftigare än Bladelius Thor Mk III. Den kombinerar kraft, elegans och upplösning på ett sällsynt bra sätt. Och när byggkvaliteten och utförandet dessutom befinner sig en nivå över Hegel-förstärkaren är detta ett av de allra bästa köpen man kan göra i den här prisklassen.

Slutsats
Thor Mk III är en integrerad förstärkare som kombinerar slagkraftighet med upplösning på ett enastående sätt. Den driver det allra mesta i högtalarväg eftersom den både är potent och oerhört linjär.

Musiken dundrar ut med snabbhet och kraft, och förstärkaren har inga problem med att klämma ut även den djupaste bas med god kontroll. Ljudbilden är helgjuten och upplöst, instrumenten framträder prydligt i förhållande till varandra samtidigt som de är bundna till varandra i ett stort ljudlandskap.

Ett sådant här ljud går inte att få för mindre pengar, detta är faktiskt något av det bästa vi har hört i prisklassen. Bladelius har fulländat Mk III-versionen, som bör stå högt upp på checklistan hos alla som letar efter en förstärkare på den här höga nivån.

Speciellt bra låter Thor Mk III med den balanserade ingången, men versionen med digitala ingångar låter också ytterst bra med dem. Det går att hitta ännu bättre D/A-omvandlare för runt 10 000 kronor, men med tanke på att digitala ingångar och skivspelaringång bara höjer priset med 7 000 så är det helt klart värt den extra kostnaden i mina öron.

Det är lockande att säga att jag gillar Bladelius Thor Mk III bättre än både Hegel H300 och Marantz PM-11S3. Det kan mycket väl vara så att detta är den bästa förstärkaren jag har hört i prisklassen.