: Audio Technica ATH-DSR7BT

Bluetooth-hörlurar är en kategori som vi skriver om ofta. Men det handlar nästan alltid om praktiska, ekonomiska hörlurar som ska ge lite bättre ljud när man är på språng eller när man tränar. Och gärna i form av in-ear- eller on-ear-modeller.

Audio-Technica ATH-DSR7BT är annorlunda. Dels handlar det om en över-ear-hörlur av full storlek, och dels är den betydligt dyrare än typiska Bluetooth-hörlurar.

Öronkuddar och huvudbåge är täckt med svart konstläder ovanpå memoryskum. Kåporna är gjorda av en metalliknande svart plast. Helhetsintrycket är snyggt, utan att kännas direkt lyxigt.

Skötseln är minimalistisk: en omkopplare på höger öronkåpa höjer och sänker ljudet och det går att pausa musiken, svara i telefon och byta låt med ett pekfält. Tre små lysdioder anger batteristatus och överföringskvalitet.

Hörlurarna är av over-ear-typ, men inte en av de största i sitt slag. Mina förhållandevis omfångsrika lyssningsorgan går precis att klämma in i de ovala öronkåporna, men de sitter ganska så tätt och kåpornas djup är också begränsat, så att öronen trycker mot gallret framför elementet. Det är inte direkt trångt, men inte heller i närheten av lika bekvämt som Philips Fidelio X2HR eller AudioQuest Nighthawk. Skötseln är inte den mest intuitiva jag har stött på. Det fungerar, men kräver viss tillvänjning och det är lätt hänt att man byter låt eller pausar musiken av misstag när man bara ska rätta till hörlurarna.

Digital från början till slut

ATH-DSR7BT är utrustad med något som Audio-Technica kallar för Pure Digital Drive. Exakt vad det är för något framgår inte, men tekniken sägs garantera en oavbruten digital signalkedja hela vägen från ljudkällan ända fram till elementen. På så sätt undviker man påverkan från telefonens eller hörlurens DAC. Audio-Technica påstår att de har lyckats undvika D/A-omvandling helt och hållet, så förstärkaren bör också vara digital.

Det finns ingen analog minijack-kontakt på ATH-DSR7BT, men det betyder inte att man är tvungen att köra trådlöst. Mikro-USB-porten för laddning kan nämligen också användas som digital signalingång. Då beter sig hörluren som ett externt ljudkort, och stöder då HD-ljud i 24 bit/96 kHz-upplösning. Det innebär att Audio-Technica ingår i klubben som har Hi-Res Audio-komponenter. Vilket naturligtvis uppmärksammas på kartongen.

Under testets gång lyssnade vi både trådlöst och via USB-kabel. Den direkta kabelanslutningen är ett stort plus, men den två meter långa USB-kabeln passar helt enkelt inte för ändamålet. Den är av samma tjocka, styva plast som man förväntar sig av en laddkabel till en budgetsurfplatta. Som ljudkabel till en lyxig hörlur duger den inte!

Ljudet av ATH-DSR7BT

Lyckligtvis finns annat som betyder något än komfort, skötsel och tillbehör. Ljudet. Och det är då man behöver hämta upp och sätta fast hakan igen, eftersom den trillat ner i bordet. Jag visste helt enkelt inte att det gick att få så bra ljud i ett par trådlösa Bluetooth-hörlurar. Jag har lyssnat på massor av bra musik trådlöst. Fast inte med det överflöd av detaljer som väller över mig här.

Särskilt diskanten sticker ut. Små fina hi-hat-detaljer och spröda träblåsljud imponerar i ”Confessin’” (Jazz at the Pawnshop), sorlet i bakgrunden har sällan varit så upplöst och naturtroget. Och aldrig med en trådlös BT-anslutning.

Detsamma gäller för mellanregistret i ATH-DSR7BT: detaljer, detaljer, detaljer. Oavsett om det är en gråtmild Sinéad O’Connor i ”I am Stretched on Your Grave” (The Wolf is Getting Married) eller Leonard Cohens avgrundsröst i ”You Want It Darker?”. Att lyssna på sångröster är att som att slå upp ”sång” i en ordbok. Det menar jag som beröm. För även om återgivningen är avslöjande så finns det fortfarande tillräckligt med värme och musikalitet för att det inte ska kännas obehagligt. Så länge man inte byter till en ljudkälla som inte stöder aptX. Det ska man låta bli.

Basåtergivningen i ATH-DSR7BT känns lite dämpad om man jämför med exempelvis Philips Fidelio X2HR. Men det betyder inte att det saknas bas. Den är bara inte onaturligt betonad. Sätt på en låt som ”Right Hand Man” med Hamilton, där djup elektrobas blandas med kör- och solosång. Då upptäcker man att allt som finns längst ned ska finnas där!

HD-ljud via Bluetooth

Bluetooth har inget gott rykte när det gäller hifi-ljud. Kodekar med ”nästan-CD-kvalitet” som aptX har dock gjort det möjligt att skicka något som påminner om hifi genom luften. ATH-DSR7BT stöder bland annat aptX. Men Audio-Technica utökar arsenalen med nya aptX HD-kodeken som utlovar ljud i HD-kvalitet (24 bit/48 kHz) via Bluetooth. Ännu så länge finns det dock ytterst få mobiler som stöder aptX HD.

Även om aptX är komprimerat 4:1 under överföringen så är det helt klart hifi man får i öronen. En direkt jämförelse med trådbundna Philips Fidelio X2HR slutar faktiskt till fördel för ATH-DSR7BT på flera områden. Speciellt eftersom de två kostar lika mycket. Det är särskilt diskantåtergivningen som är pricken över i. Det tillskriver vi Audio-Technicas helt digitala signalväg.

Det är däremot viktigt att se till att mobilen, surfplattan eller datorn stöder någon av hifi-kodekarna. Under testets gång använde jag både en LG V10 som har aptX och Huawei Mate 9 Pro som inte har det. Och skillnaden var som natt och dag!

Slutsats

Audio-Technica gör en gång för alla upp med Bluetooths rykte som en praktisk men mindre hifi-duglig teknik. ATH-DSR7BT är verkligen en sällsynt fullträff för pengarna. Och när man dessutom får trådlös anslutning och en digital förstärkare med i priset, är det inget annat än imponerande.

Ska vi kritisera något så har vi varit med om en smula bättre komfort, lyxkänslan är begränsad och styrningen är mer smart än genomtänkt. Men allt detta får betraktas som småsaker med tanke på ljudkvaliteten.