Det var i september 2007. Vi hade blivit inbjudna till en exklusiv förhandspremiär av Bruce Springsteens nya album ”Magic”. Alla de lyckligt utvalda besökarna skulle få gåshud när de fick höra CD-skivan som för att markera tilldragelsen spelades på en stereo för mer än halvmiljonen.
Men vad hände? De enorma JBL-högtalarna stod där och lät lika platt och livlöst som en bordsradio. Ögonblicket som skulle ha blivit så stort blev totalt misslyckat, och hade blivit ett fullständigt fiasko om vi inte hade fått lyssna på ”Live in Dublin” på Blu-ray lite senare. Det lät sjukt mycket bättre. Anledningen till den musikaliska floppen var att skivan ”Magic” var skamligt överkomprimerad. Ljudbilden hade inga toppar och inga dalar, och djupbasen var helt frånvarande. Det var ingen som blev sugen på att köpa den svindyra anläggningen, om man säger så. Detta evenemang var ett av de riktiga lågvattenmärkena i min karriär som hifi-journalist.
För tydlighetens skull ska vi också poängtera att det inte handlar om kompression på samma sätt som i komprimerade ljudformat, utan om kompressionen som görs under mixnings- eller mastringsarbetet av en ljudinspelning med avsikten att få ett rent allmänt högre ljud på skivan.
Bättre teknik, sämre ljud
Det kan nästan verka som en paradox, att ju längre tekniken har kommit och ju bättre utrustning musikerna och ljudteknikerna har att arbeta med, desto sämre låter musiken på skivorna. Åtminstone i pop- och rockgenren. Hur kan det komma sig?
Jag inser att vanligt folk köper allt billigare anläggningar, många nöjer sig med minianläggningar och eller till och med datorhögtalare. Merparten av alla sålda ljudsystem befinner sig i den prisklassen. Frågan är om det betyder att skivbolagen är tvingade att ratta in ljudet på sina skivor så att det bara passar den här kundgruppen. Är det meningen att musiken som släpps ut på marknaden ska låta bäst i MP3, i bilen och på köksradion? Vet inte folk som köper en dålig anläggning om att den är dålig? Och om de vet om att den låter dåligt, har de då någon rätt att uttala sig om vilka inspelningar som låter bra och vilka som inte gör det? Är det dem vi ska ställa in ljudet för?
Det kan vara ett misstag av skivbranschen att tro att ”alla ändå har musiken på en iPod”. Självfallet har inte alla det. Men om de hade det, då? Är argumentet då att en iPod inte kan återge musik som har bra dynamik eller djup bas? Självklart kan en iPod det. Och även om de bedrövliga öronpropparna som ingår inte kan det så representerar de långtifrån alla hörlurar. De flesta jag ser på bussen och på gatan som lyssnar på musik från iPoden har hörlurar eller öronsnäckor av högre kvalitet.
Jag vågar påstå att oavsett om det är radioapparater eller skithögtalare som återger ljudet så låter faktiskt dynamiskt ljud bättre än överkomprimerat – hur du än vrider och vänder på saken. Med dålig utrustning kan man bara inte spela lika högt innan det börjar skorra. Och om det är DÄR skon klämmer så välkomnar jag skivbranschens förfall.
Nytt och gammalt
Många tror nog att ny musik låter bättre än gammal, just för att den låter högre på grund av det pågående ljudstyrkekriget (eller ”The Loudness War” som det också kallas). I min bransch är detta något som vissa hifi-handlare och producenter utnyttjar.
De gånger utställare på hifi-mässor spelar något annat än modern jazz, folkmusik eller ren percussion på sina anläggningar – alltså de gånger de spelar något som folk faktiskt har hört talas om – är det ofta lite äldre inspelningar. En del går så långt som att säga att det beror på att de vill bevisa att deras anläggningar ”till och med låter bra med dåliga inspelningar”. Och så sätter de på något med Rolling Stones som har några år på nacken. Och om du inte vet bättre så verkar resonemanget säkert vettigt. Problemet är bara att rent hifi-mässigt låter äldre Stones-skivor bättre än det mesta av dagens pop och rock, och på en bra anläggning upplevs musiken som mycket livligare och verklighetstrogen. Trots lite sus och brus finns det en sak som äldre inspelningar har massor av, och som är totalt frånvarande i moderna skivor: dynamik.
Dynamik är liv
På samma sätt som kontrasten mellan svart och vitt i en bild är det som i hög grad utgör bildkvaliteten, är det kontrasten mellan höga och låga ljud som skapar liv i en ljudbild. Lyssna bara på Holsts ”Planeterna”, Mahlers femte symfoni eller något annat klassiskt stycke. De bästa inspelningarna har så mycket liv att när du spelar på hög volym på en anläggning som tål det så känns det som om hela orkestern står i vardagsrummet.
Dynamik är lika viktig i popmusik. Ta till exempel introt med trummor i Dire Straits-låten ”Money For Nothing”. Trummorna är högt inspelade och när gitarren kommer in efter crescendot så är den lägre inspelad. Det innebär att man väntar med spänning på att trummorna ska dundra loss igen. Så är det åtminstone på originalversionen. Sedan dess har skivan remastrats och den nyare versionen låter lika platt som allting annat. Så om du ska köpa ”Brothers in Arms” så se till att du får en äldre version!
Om vi går vidare till hårdrockens värld så kan det vara en väldigt effektfull genre. Men det låter aldrig speciellt hårt och tufft om alla partier är lika högljudda. Tystnad är en nödvändig kontrast till starka ljud, därför gillar jag personligen industrimetal bättre än death metal. Industrimetal går lite långsammare, rytmerna är saftigare och det finns mer tystnad mellan anslagen. Åtminstone från början. Det finns fortfarande mycket som kan förstöras under produktionen. Något som de senaste skivorna med Rammstein är bra exempel på.
Jag satt i studion med producenten för mitt eget industrimetal-projekt och lyssnade på olika slags skivor för att höra hur andra band har mixat ljudet. Och slutsatsen för moderna skivor var nedslående. Till exempel låter de två första Rammstein-skivorna mycket bättre än de senaste. Lugn vismusik kan ha betydligt mer tryck i ljudet än någon av Rammsteins plattor! Även Marilyn Manson, Rob Zombie och Ministry låter plattare än välproducerade singer/songwriter-skivor. Ett undantag är Nine Inch Nails ”The Downward Spiral” och ”The Fragile”, som är fantastiska produktioner med massor av tryck. Och de låter inte underkomprimerat eller svagt på mindre anläggningar heller, vilket borde avliva myten om att man måste överkomprimera musiken på skivan om den ska låta bra på en liten anläggning.
Och det är lika klart att även MP3-filer låter bättre om musiken är producerad med dynamik.
Skivbranschen konkurrerar med skitungar
Fredrik Wallumrød, före detta trummis i band som Span och Dog Almighty, nu aktuell med projektet Container tillsammans med Fridtjof Nilsen och en hel hög gästartister, säger så här:
– Radio och skivbolagen ska ha mycket av skulden. Men jag tror också att det har mycket att göra med att det har blivit så enkelt att göra musik själv. Det är inte krångligt alls, det är bara att sätta sig ned framför datorn, där finns det jättemånga verktyg som blir allt enklare att använda. Du får factory-settings som är som loudness-knappen på stereon. Det har blivit så enkelt att bara sätta in en limiter, du behöver inte veta något alls om du har spelat in för högt eller lågt, du behöver inga förkunskaper längre. Du kör bara med factory-inställningen på limitern, som mosar sönder allting. Vad som händer är att de stora skivbolagen, producenterna och artisterna plötsligt får konkurrens av en skitunge som har fått ut sin musik på radio! Så sitter skivbolagen där med försäljningssiffrorna eller billboardlistan framför sig och får finna sig i att de blir utkonkurrerade av någon skitunge som får det att spruta musik ur högtalarna. Då tänker skivbolagen: ”Fan vad högt den hörs i högtalarna, den där låten. Det får vi göra någonting åt!” Och så börjar man tävla om vem som kan höras mest.
Fridtjof Nilsen, alias Joff, håller med.
– Allt handlar om helt fel saker. Det handlar inte längre om att få det att låta så bra som möjligt, utan om att spela högre än låten innan och låten efter. Och det görs på bekostnad av allt man koncentrerar sig på när man spelar in. Bandet kan vara i studion med en producent och en tekniker och jobba på att få fram detaljer i det man spelar in, att få musiken att andas. Man vill ha dynamik, kontraster och annat. Och sedan, när allt är färdigt, och alla dessa ljudproffs har gjort allt de kunnat och lagt ned arbete av världsklass, så ger de resultatet till någon som säger: ”Det låter inte lika högt som den där Green Day-låten.” Och så gör man om alltihop så att allt bara låter högt. Så det slutar med att man förstör allting.
– Det finns en anledning till att taco smakar likadant, oavsett om du steker köttfärsen i tio minuter eller i två dagar. Det smakar precis likadant på grund av kryddningen. Du behöver inte vara stjärnkock för att göra taco, det smakar precis likadant när du gör det själv. I musikvärlden är loudness kryddan. Om du överkomprimerar och höjer volymen så låter allting likadant.
Alan Moulder håller med
Jag fick en chans att prata med ljudteknikern som ligger bakom skivan som jag tycker är en av tidernas bäst inspelade rockalbum, Nine Inch Nails ”The Fragile”. Alan Moulder har producerat och mixat skivor åt artister som Marilyn Manson, The Smashing Pumpkins, Moby, The Cure, A Perfect Circle och Interpol, för att bara nämna några.
– Hela ljudnivågrejen har gått för långt. Det verkar som om det har blivit en tävling och jag tror att det finns master-ljudtekniker som har hängt upp sig på vem som kan göra den mest högljudda inspelningen. De har provocerats in i det kriget av producenter och A&R (Artists and Repertoire, skivbolagens talangscouter). Jag är säker på att de måste lida när de ständigt blir ombedda att se till att skivorna får högre ljudstyrka och att deras arbete alltid jämförs med andra skivor som är kolossalt högljudda men som låter förfärligt.
En olycklig bieffekt är obehaglig förvrängning och jag har hört skivor som inte har någon dynamik alls. En gång hörde jag en låt som var mixad av en av mina favorittekniker, som jag vet är fantastiskt duktig. Mitt i låten fanns ett break med bara en akustisk gitarr, och ändå låg nivåmätarna på max hela tiden, de rörde sig inte ens, och allt lät helt förvrängt.
Får folk att sluta lyssna
Moulder säger att han tror att lyssnarna omedvetet påverkas av förvrängningen och komprimeringen och att det gör att folk slutar lyssna.
– Jag tror absolut att lyssnarna blir trötta i öronen och att de stänger av en bra skiva tidigare än de hade gjort om ljudet var bättre.
Moulder säger också att han ett par gånger har fått tillbaka sina mixningar efter master-arbetet och efter en provlyssning har bett att arbetet ska göras om eftersom ljudet blivit för komprimerat. För mycket var förändrat och små detaljer som han lagt mycket tid på att skapa hade försvunnit.
En gång konfronterade Moulder master-ljudteknikern om detta och fick då svaret att skivbolaget hade bett honom göra skivan högljudd så att den lät som alla andra när musiken spelades på internet och på små datorhögtalare.
Datorns fel?
Kanske det är svaret. Är allt datorns fel? Det kan kanske verka så, även om ljudnivåkriget bröt ut långt före alla fick datorer hemma. Under alla omständigheter har Alan Moulder fått ta konsekvensen av dataåldern och kommer numera ofta överens med master-ljudteknikern om att göra två masters: en för MP3 och datorer och en för CD och vinyl (den sistnämnde kan behöva en helt egen mastring).
– Jag tycker att detta är den bästa lösningen, säger han. Numera befinner vi oss i en värld där folk faktiskt lyssnar på musik genom små datorhögtalare. Men jag tycker ändå inte att de som faktiskt köper en skiva ska vara tvungen att lyssna på en inspelning som har förstörts bara för att den ska passa på billiga ljudanläggningar. Det vore inte rättvist.
Lata tekniker
Svenske producenten Micke Wennborn har ingenting emot komprimering för att göra effekter eller för att få fram ett visst ljud. Han är däremot väldigt skeptisk mot så kallad multibands-limiting, som han anser är ett lättjefullt sätt att mixa ljud på.
– Jag personligen upplever problemet i två steg. Dels vid mastring, men det är någonting som är pådrivet för att ”låta mest” i exempelvis radio. Den andra delen är att man använder sig av multibandslimiters och annat redan i mixskedet, eller inspelningsskedet, av ren lathet eftersom det hjälper till att lägga saker på sin plats utan att man behöver veta hur man gör när man mixar. Det är också någonting som döljer inkompetens – det är lättare att mosa sönder allt med en MB-limiter än det är att verkligen mixa någonting, använda EQ och annat på ett omsorgsfullt sätt.
– Ju mindre kompression du använder, ju mer får du jobba med dina spår för att få allt att låta bra. I teorin, och även i praktiken, går det att få album att låta bra, riktigt bra, helt utan kompression… Det ställer högre krav på anläggningar, absolut, och det låter inte lika kul på låg volym. Men, som jag brukar säga: ”Turn it up or turn it off.”
Gäller inte klassisk musik
Medan popmusik har problem med överkomprimering och hard limiting kan anhängarna av klassisk musik glädja sig åt ett betydligt mer organiskt ljud. Men tro inte att dynamiken inte begränsas även här. Morten Lindberg från skivbolaget 2L är en av dem som producerar klassiskt, till och med i surround.
– Dynamisk kontroll är i sig e
– Dynamisk kontroll är i sig ett bra musikaliskt verktyg. Problemet uppstår när målsättningen enkelspårigt blir att ”min musik ska låta högre än din”. Den onda spiralen drivs framåt av individuell processning av alla instrument och en kompressor på helheten. Under master-arbetet passerar ljudet ofta en kompressor innan en ”brickwall limiter” sätter en absolut gräns. Allt toppas med loudness och maximizer innan det färdiga resultatet skickas till fabriken. Det är denna kaskad av dynamisk bearbetning som förstör musikupplevelsen. När det gäller klassisk musik har det lyckligtvis aldrig blivit någon sådan kommersiell press. Eftersom vi som studio även har ett eget skivbolag har vi en nära kontakt med musikerna och kompositörerna. I en typisk klassisk produktion behåller vi full dynamik i inspelningen genom redigeringen och ända fram till mastringen. Som en sista finputsning följer vi musiken och håller dynamiken tillbaka i de allra mest våldsamma utbrotten så att vi kan öka totalvolymen motsvarande mycket. Tro mig, det är ingen som vill lyssna på en komplett symfoniorkester som spelar okontrollerat hemma i vardagsrummet. Det är inte många som har högtalare och lyssningsrum som pallar för det. Som tekniker och producent är det en omöjlig uppgift att flytta in en konsertsal i en hemmiljö, men vi kan däremot skapa en fantastisk illusion.
Morten Lindberg uppskattar också surroundljud.
– Jag skulle utan att blinka föredra en medelmåttig surroundanläggning före en High End-stereo eftersom den extra dimensionen är så otroligt stark. Stereo begränsas av en platt målarduk, där man naturligtvis kan skapa ett djupperspektiv, men 5.1-surround ger oss en tredimensionell skulptur där musiken upplevs som en helhetlig kropp. Naturligtvis under förutsättning att inspelningen utnyttjar formatets potential maximalt.
Kunderna har makten
Gillar du dynamik och tryck så verkar det fortfarande inte som om det finns något alternativ till klassisk musik. I pop- och rockgenren verkar det bara bli allt värre, trots att studioteknikerna och producenterna egentligen inte vill det.
Det är upp till kunderna att vända den nedåtgående trenden som gör att musiken låter allt sämre. Men innan de kan göra det så måste de inse hur mycket bättre det hade kunnat låta. Besök därför din lokala hifi-butik och be dem demonstrera Natalie Imbruglias ”Come to Life” från 2009 och jämför med Michael Jacksons ”Thriller” från 1982 (i originalversion, inte en remastrad utgåva), så förstår du vad som är på gång.
Har du betalat för musiken så har du rätt att få musik som låter bra. När en gammal skiva lanseras om i ”remastrad utgåva”, och du saknar den i skivsamlingen, så köp hellre den ursprungliga versionen.
Mars 2010 organiserade master-ljudteknikern Ian Shepherd den första ”Dynamic Range Day”, en dag med online-aktiviteter som har som mål att öka medvetenheten om problemet och främja tanken om att dynamisk musik låter bättre. Det officiella datumet för denna dag är satt till 25 mars. Men som musiknjutare kan du göra mycket resten av året också. Har du en blogg? Blogga då om det dåliga ljudet, så att alla får reda på vad det är som händer!
Varför i hela friden ska musiken behöva vara så högt inspelad på skivan? Vi har ju en volymkontroll, vi kan använda den!
Nine Inch Nails – The Fragile
Michael Jackson – Thriller (original, ikke remastret)
Jill Scott – Who is Jill Scott?
Tori Amos – Boys For Pelé (original, ikke remastret)
Rage Against the Machine – Rage Against the Machine5 skivor med flat ljud:
Metallica – Death Magnetic
The Prodigy – Invaders Must Die
Michael Jackson – Thriller (25th Anniversary)
R.E.M. – Collapse Into Now
Avril Lavigne – Goodbye Lullaby
