2011 skrev jag en artikel som hette ”Ljudkvalitetens skandalösa förfall” med undertiteln ”Därför suger ljudet”. Och det suger fortfarande.
CD-formatet lanserades 1982, tillsammans med löftet om ”perfekt digital ljudkvalitet”. Naturligtvis var det en överdrift, men det var första gången vi kunde höra musiken återgiven utan hörbart brus och med hela sitt dynamikomfång. Musiken hade blivit digital, vilket innebar fler fördelar än nackdelar. Och därifrån kunde det väl bara bli ännu bättre? Om det ändå vore så väl …
Vad ingen kunde föreställa sig på den tiden var att datorbranschen i långt större utsträckning än hifi-branschen skulle få bestämma ljudkvalitetens fortsatta utveckling.
Lagring
Om man räknar med inflationen skulle det 1982 ha kostat drygt 1,5 miljoner kronor att överföra innehållet från en hel CD till en hårddisk. I dag kan man köpa hårddiskar för 30 öre per gigabyte, vilket motsvarar en tjugofemöring för ett vanligt album på CD. Och den digitala utvecklingen rasar vidare i ett obönhörligt tempo.
När iPoden lanserades 2001 gick det att få perfekt CD-kvalitet i ett kompakt format, men för att få plats med fler låtar komprimerades musiken till MP3- eller AAC-filer, som under processens gång tog bort mer än 90 procent av informationen från den ursprungliga CD-skivan. Säga vad man vill, men något perfekt CD-ljud blev det inte.
Trots att lagringskapaciteten har blivit oerhört mycket billigare lever mentaliteten kvar som gör att albumen komprimeras ner till ett format som gör att det som återstår är en bråkdel av informationen. Visserligen har de komprimerade formaten förbättrats sedan 2012, och vi lagrar också större filer än förut. Men de allra flesta väljer något annat än förlustfri komprimering eller ingen komprimering alls.
Det kan låta som en paradox, men faktum är att på samma gång som den digitala revolutionen har inneburit en kolossal kvalitetsförbättring på andra teknikområden (till exempel TV- och videobranschen, som givit publiken HD- och Ultra-HD-bild) så har ljudkvaliteten i musik gått åt rakt motsatt håll.
Ljudnivåkriget
Det är inte bara de komprimerade ljudformatens dataförluster som bär skulden till att dagens musik avnjuts med en rejäl dos bedrövlighet. Det beror också på den spridda missuppfattningen om att högre alltid låter bättre. Tankegången ”min låt ska låta högre än din låt” har lett till ett ljudnivåkrig (”Loudness War”) som på senare år har gått fullständigt överstyr.
För att få upp ljudnivån så mycket som möjligt i en inspelning måste alla toppar (transienter) sänkas, så att den allmänna ljudnivån kan höjas. Förr i tiden rundade man av topparna försiktigt med mjuka kompressorer, men nu för tiden görs detta brutalt och hårt med en så kallad ”brickwall limiter” som orsakar en kraftig överkompression. Resultatet är en ljudkurva som ser ut som en tegelsten, där allt låter lika högt och har en rejäl dos förvrängning.
Danmarks rockmuseum är en av medlemmarna i The SoundSenze Project som arbetar för ett bättre ljud.
En hängiven audiofil
Peter Lyngdorf grundade Hi-Fi Klubben och högtalarmärket DALI och äger fortfarande båda företagen. Han är självlärd inom akustik och ligger bakom utvecklingen av världens första digitala rumskorrektionssystem, som på senare år fulländats genom Lyngdorfs eget hifi-märke Steinway Lyngdorf.
Enligt Lyngdorf hotar dagens musikdistribution själva fundamentet som hifi-branschen och välljud i allmänhet vilar på. Förutom att peka finger mot MP3-filer riktar han en anklagande blick mot sättet som dagens musik produceras på. Han hävdar att om inte inspelningen – representerad av artisten och producenten, i samspel med distributören och förmedlaren – fokuserar på att ge lyssnaren möjligheten att välja hög ljudkvalitet, kommer många highend-produkter i slutet av signalkedjan inte behövas längre eftersom musiken låter så dåligt att inte ens ett par medelmåttiga kvalitetshögtalare kan utnyttja sin potential.
– I november 2012 blev jag inbjuden till en konferens i Köpenhamn för att tala om möjligheterna för tekniska genombrott inom återskapat ljud. Jag chockade alla närvarande med att säga att den våldsamma försämringen av ljud på CD och radio har gjort allt prat om att förbättra avspelningskedjan helt irrelevant, berättar en uppgiven Peter Lyngdorf.
Peter Lyngdorf, grundare av butikskedjan Hi-Fi Klubben, högtalarmärket DALI och highend-märket Lyngdorf, är en av initiativtagarna bakom SoundSenze som vill arbeta fram en ny standard för ljud.
The SoundSenze Project
Detta ledde till sådan uppståndelse att beslutet togs att sätta ihop en arbetsgrupp som skulle sträva efter att få högre ljudkvalitet från signalkällorna.
– Om vi kunde vi få hela leveranssystemet att optimera ljudkvaliteten så skulle folk bli chockade över hur kolossalt mycket bättre musiken skulle vara att lyssna på, berättade Lyngdorf för den danska tidningen Børsen i december 2013.
Bland deltagarna i gruppen, som fått namnet ”The SoundSenze Project”, finns bland annat den danska stiftelsen Gramex, som ungefär motsvarar svenska STIM och som faktiskt styrs av skivbolagen. Det måste betraktas som ett genombrott att äntligen lyckas få skivbranschen att lyssna på hifi-branschen i dessa MP3-tider. Andra samarbetspartner är TC Group, Aalborgs universitet och Danmarks rockmuseum, med flera.
Det tekniska
Den tekniska biten är det tre personer som står för. De är Kim Rishøj, grundaren av TC Electronic, Thomas Lund (också från TC) samt Peter Lyngdorf själv. TC levererar för övrigt utrustning till de allra flesta större radiosändningsbolag och inspelningsstudior i världen. De levererar visserligen mycket av utrustningen som möjliggör kompression och limiting i studio, men enligt Kim Rishøj hade de aldrig kunnat föreställa sig att utrustningen skulle missbrukas så som den gör i ljudnivåkriget. Thomas Lund har dessutom varit en av nyckelpersonerna inom etableringen av EBU R128, en EU-standard för ljudnormalisering om maximal tillåten ljudnivå i musiksändningar, som är ett försök att vända ljudnivåkriget som dödar dynamiken i musiken.
Siktar högt
The SoundSenze Project har som mål att ALLA ska få ett bättre ljud genom att optimera musiken. De håller på att utveckla ett protokoll som tar hänsyn till tre huvudparametrar: avspelningsutrustningens kvalitet och dynamiska omfång, avspelningens omgivning (till exempel krävs det kompression om man lyssnar i bilen på grund av bakgrundsbruset) och slutligen vilken volym musiken spelas på. Man kan till exempel ändra dynamiken för olika ljudnivåer – och kompensera för örats känslighet vid olika frekvenser på olika ljudnivåer.
Men man ska under inga omständigheter komprimera för mycket.
– Nu för tiden är ju popmusiken så komprimerad att det är alldeles för mycket, även om man lyssnar i omgivningar med bakgrundsbrus på en svag anläggning, säger Lyngdorf bestämt.
Han tillägger att projektet ännu inte vet riktigt säkert om det ska finnas flera olika filtyper som kan laddas ner, eller om allting ska hanteras i avspelningskedjan – eller om det ska vara en kombination.
Viktigt med en standard
Det allra viktigaste är att komma fram till en gemensam standard, på samma sätt som EBU R128-standarden gör för utsändningar. Mycket av problematiken som rör dynamisk ljudkompression beror just på att det inte finns någon standard. Om man får en standardiserad lösning som ser till att all musik subjektivt upplevs lika hög, försvinner alla fördelarna med överkompression och i stället avslöjas nackdelarna med en livlös ljudbild. Detta neutraliserar hela kriget och gör överkompression irrelevant.
Thomas Lund från TC Electronic förklarar på ett seminarium 2011 att ljudnivåkriget är det största problemet inom ljudkvalitet.
Pengar att tjäna
Peter Lyngdorf och hans samarbetspartner tror bestämt att det finns pengar att tjäna för musikbranschen genom att erbjuda ett bättre ljud. Det är de inte ensamma om. Till exempel lanserade norska streaming-tjänsten Wimp sitt HiFi-abonnemang med CD-kvalitet förra året. Det kostar dubbelt så mycket som det vanliga abonnemanget med AAC-kvalitet och försäljningen har överträffat alla förväntningar, med tusentals kunder.
Och att LP-försäljningen har exploderat de senaste åren är också en indikation på att folk uppskattar bra ljud.
– Många tror att det är vinylen som har magiska egenskaper, men i själva verket handlar det ju bara om att musiken inte komprimeras så mycket i det formatet, bland annat eftersom en pickup inte kan följa avklippta signaler! konstaterar Lyngdorf.
Vi ser också hur TV- och videoinnehållsleverantörerna slåss om kunderna genom att överträffa varandra när det gäller högst bildkvalitet. Där är kunderna villiga att betala. Wimps HiFi-tjänst visar att folk är villiga att betala för högre kvalitet när det gäller musik också. Nu är det bara upp till andra att haka på.
Befintliga metoder
Att det numera tack vare SoundSenze äntligen finns ett omfattande samarbete för att skapa en standard för ljudnivå är oerhört goda nyheter. Och om det kan tyckas vara osannolikt att en internationell lösning ska komma från Danmark så ska man veta att danskarna ligger väldigt långt framme i teknikutvecklingen, och försåg bland annat världen med GSM-standarden på 90-talet. De kan mycket väl lyckas en gång till.
Och medan vi väntar på en standard så kan det vara värt att veta att det finns metoder som kunderna kan använda sig av för att jämna ut skillnaderna i ljudnivå mellan olika inspelningar. I iTunes kan man till exempel markera kryssrutan ”Ljudkontroll” under ”Uppspelning”. Spotify-användare kan gå in i inställningarna och markera ”Set the same volume level for all tracks”.
Wimp har ännu så länge ingen sådan här funktion, men produktutvecklare Pål Bråtelund säger att volymjustering är på gång, utvecklad av Dolby men med ”tankemässigt stöd” av just ”SoundSenze”.
Framtiden ser allt ljusare ut.
