Grym hemmabio

För att upplysa läsarna med en gång: Bjørn Erik och jag är gamla bekanta. Somliga kanske ifrågasätter min kompetens när jag nu ska göra ett hemma hos-reportage hos en bekant, men det ber jag om överseende för. Historien om Bjørn Erik och hans hemmabio behöver inte spetsas till eller förskönas – biografen jag ska berätta om här klarar sig fint på egen hand.

Historien bakom
– Vem är Bjørn Erik egentligen? är den första frågan jag ställer när intervjun är i gång.

– Egentligen skulle jag ha letat fram en bild till dig, säger Bjørn Erik och sneglar bort mot en låg bokhylla i det ljusa och trivsamma vardagsrummet. Det är en bild som visar mig som ettåring när jag står och håller mig i stereobänken och vickar på rumpan till musik på en LP med Dizzie Tunes. Jag tog faktiskt mina första steg bort till den grammofonen och ända sedan dess har jag fortsatt i den riktningen. Nästa steg i utvecklingen var kanske att jag som sexåring fick en egen bandspelare, men det var först i sjunde klass som allt verkligen tog fart. Jag fixade ett mobilt diskotek och spelade för mig själv och för andra tills jag blev myndig. 1989 blev jag faktiskt nordnorsk mästare i skivmixning – det var ganska kul, säger Bjørn Erik och skrattar.

Sedan var tiden kommen för utbildning och Bjørn Erik berättar om skoltiden när han utbildade sig till radio- och TV-reparatör. På senare tid har Bjørn Erik drivit företaget Norsk Custom Installasjon, som bygger biografer och lyssningsrum för ivriga hemmabio- och hifi-entusiaster. Han har bland annat byggt SoundPlanets och Avshops referensbiografer, samt ett par tiotals privata biografer. Han är den ende i Skandinavien som är både Level 1- och Level 2-godkänd THX-installatör. Numera har han dock slutat arbeta professionellt och sysslar bara med installationer som hobby.

Nytt hus, nya möjligheter!
Jag ber Bjørn Erik att berätta lite om huset som han och hans fru Ann Kristin köpte 2009, och det gör han gärna.

– Vi satte upp tre villkor för vårt framtida hem när vi gick på visningar. Huset skulle ligga i närheten av Ann Kristins arbetsplats, det skulle finnas plats för en liten verkstad där jag kunde jobba lite för Norsk Custom Installasjon, och så skulle det finnas plats för en bio. Vi var på visningen av det här huset i femton minuter och tre veckor senare var vi husägare. Källaren visade sig nämligen vara nästan helt tom, med ett stort rum som sträckte sig 11 meter i hela husets längd och 4,15 meter på bredden.

I mars 2009 kom betongblandarbilen för att gjuta nytt golv i bio och verkstad, och så fort massan hade stelnat kom en firma med specialister på betongsågning för att göra en ny ingång till rummet. Sedan låg vägen öppen för att bygga bio!

Golvets lutning är gjord av trä, men väggar och golv är av massiv betong. Bion är därför byggd efter rum-i-rum-principen. Själva regelverket är byggt med 48 x 98 mm-reglar, med ett enkelt lager gips på utsidan och dubbelt lager på insidan, alltså den sida som vetter mot rummet. Mellan det dubbla lagret gips finns akustiskt lim, och dessutom är de innersta gipsplattorna fastlimmade på reglarna. Taket är konstruerat på samma sätt, men där är dessutom bjälkarna uppstagade för att undvika att de sviktar. Hela detta regelverk vilar rakt på golvet. Mellan bion och verkstaden, alltså bakom väggen med filmduken, finns det ett litet rum som är 1,07 meter djupt och som huserar alla fronthögtalare. Därifrån löper rör till förstärkare och elektronik ut i rummet.

– Jag håller på att installera ett Crestron-system som ska styra allting inifrån bion. Jag vill nämligen inte ha elektroniken i biorummet eftersom jag visste att jag skulle ha en anläggning med extrem kapacitet och dynamik, och att jag därför riskerade att köpa förstärkare med fläktkylning som surrar.

Högtalare
– Ok, säger jag. Vilket slags anläggning tänkte du på när du skulle köpa högtalare som behöver fläktkylda förstärkare?

– Tja, egentligen var väl ingenting bestämt direkt. Jag hade tittat på både JBL:s och Alcons varianter men tyckte inte att jag fick tillräckligt mycket valuta för pengarna, det var helt enkelt för tunt och för dyrt. Då kontaktade jag Tangen AVdesign, som tog emot mig med mycket kunskap och stor förståelse för vad jag ville ha. Efter mycket om och men kom jag fram till att deras konstruktion inConcert Miles skulle kunna ge mig exakt vad jag var ute efter. De är bestyckade med en bandkonstruktion som spelar från 900 Hz och uppåt, samt två 15-tummare som spelar allting under det. Bandet i toppen motsvarar ett 9-tums element, så det är stort. Lådan är avstämd till 43 Hz. Det var modellen jag skulle ha som front- och centerhögtalare. Som bakhögtalare ville jag ha exakt samma kvaliteter och egenskaper, och designade därför nya lådor med samma avstämningsfrekvens, som fick samma element fast bara en 15-tummare. Sedan simulerade jag konstruktionen så att allt lät som frontarna. Fast med en reducerad volym på bara 120 liter. Efter ett par justeringar fungerade det väldigt bra. Alla högtalare har en känslighet på 101 dB, det betyder att de spelar 101 dB med en enda watt!

När det gäller subbasarna ville jag ha något som kan leverera jordbävningar i fullskaligt format, plus att de var tvungna att hänga med övriga systemets snabbhet. Jag ritade en lådtyp på 120 liter som avstämdes perfekt till det 18 tum stora baselementet. Sedan multiplicerades alla inköpslistor med åtta, och resultatet är alltså åtta subbasar som alla spelar helt rakt ned till 18 Hz och har en känslighet på 99 dB.

Förstärkare
– Herre jösses, kvider jag samtidigt som jag försöker räkna ut hur mycket luft så många kvadratmeter membranyta kan flytta. Jag ger upp och deklamerar högtidligt att reservationen för fläktkylda förstärkare är fullständigt berättigad!

Förstärkarna fyller i stort sett halva tomrummet under trappan ned till källaren. 44 000 watt, milde himmel!

– Ja, eftersom alla högtalare är aktivt delade och saknar filter fanns det få ordinära hifi-lösningar, säger Bjørn Erik. Dessutom ville jag ha ordentliga DSP:er för att konstruera precisa filter till varje kanal. Jag började finkamma nätet efter recensioner av proffsutrustning i allmänhet och förstärkarteknik i synnerhet. Ett märke som verkade väldigt lovande var Crown och särskilt deras I-Tech-modeller. Sedan skred jag till verket och beställde nio sådana: sju stycken I-Tec 4000 och två stycken I-Tech 8000. De senare skulle användas till subbasarna. Den totala effekten är 44 000 äkta watt.

Källor, processorer och metervis med kabel
Lätt yr av allt snack om membranyta och stora förstärkare styr jag samtalet i riktning mot källorna och kontrollerna i Bjørn Eriks bio. Han berättar att när det gäller signalkällor så hade han läst att Oppo BDP-95 skulle vara bäst till Blu-ray och att den på grund av fina recensioner och ett rimligt pris valdes som bildförmedlare. Av nostalgiska skäl har han sparat sin HD DVD-spelare. Allting passerar genom en Sherwood-processor. Denons toppmodell Denon AVP-A1HD står overksam i väntan på en uppgradering som bland annat ska förbättra rumskorrektionen. Det finns också en strömrenare från Monster. Den renar strömmen till källor och signalprocessor och fungerar som säkring till dem. Alla kablar utom HDMI-kabeln har Bjørn Erik byggt själv.

(Stor) bild
Bjørn Erik berättar om bilddelen i bion och vad han valt till den biten. Han har precis investerat i Sonys nya 3D-projektor VPL-VW95. Den är proffskalibrerad för att optimeras maximalt efter just detta rum och den akustiskt transparenta duken. Kalibreringen är utförd av Gorm Sørensen, samma man som kalibrerar projektorer för Ljud & Bild.

Undangömd bakom den bakre fåtöljraden finns Sonys maffiga VW95.

– I normala fall används en gamma på 2,2 men med högre värden kan man få bättre dynamik i mörka scener och i mörka områden av bilden. Det kräver dock fullständig ljuskontroll, men eftersom jag har det så tål rummet en gamma på hela 2,35. Det ger bilden en otrolig dynamik och ett stort bilddjup i hela färg- och intensitetsskalan. Vi har också utfört två separata kalibreringar, en för 2D och en för 3D. Sistnämnda bör kalibreras separat eftersom glasögonen man har på sig fungerar som rejäla filter!

Akustik, det allra viktigaste ämnet!
Jag frågar Bjørn Erik om man kan göra en kort sammanfattning om vilka akustiska åtgärder han gjort i sin egen bio.

– Kortfattat alltså, säger Bjørn Erik och sätter igång. Tja, framväggen är överdragen med vanligt högtalartyg. Annars är de delar av väggarna som inte täcks av högtalare eller diffusorer tapetserade med vanlig tapet. Taket är täckt med ett tyg som kallas scenmolton, och på golvet ligger en heltäckningsmatta. För akustikens skull finns det lite absorbenter inne i själva frontväggen, men i resten av rummet finns det uteslutande diffusorer. De är gjorda av 500 meter 48 x 58-mm lister som är kapade till kortare längder, alla beräknade i ett simuleringsprogram. Varje list är kapad, putsad och handmålad innan den limmats fast på en platta. Det gick åt sammanlagt 2750 lister i ett tidsödande arbete som tog nästan 120 timmar.  Bjørn Erik flinar och har uppenbarligen glömt hur kul det arbetet egentligen var, även om han fick god hjälp av Ann Kristin.

En unik demo, verkligen unik!
– Vad vill du ha demonstrerat först? frågar Bjørn Erik.

– Du bestämmer, säger jag och slänger mig ner mitt på första raden för att vara säker på att få den bästa platsen.

– Då kör vi med lite tvåkanalig Blu-ray. Har du sett konserten ”In Boston” med Chris Botti? frågar Bjørn Erik och trycker på play utan att vänta en sekund på svar.

Konserten drar igång och stämningen sitter som gjuten från första sekund. Allt låter så mäktigt, från Chris trumpet till Katharine McPhees sensuella röst och osedvanligt läckra stil. När låten ”I’ve Got You Under My Skin” tonar ut är jag redan säker på min sak: den här anläggningen har jag ingenting att jämföra med. Jag vet att Bjørn Erik inte har låtit systemet gå på mer än tomgång, jag kan helt enkelt känna det, här finns så mycket, mycket mer än vad jag fått känna på. Jag blir lite oroad, är detta egentligen ett massförstörelsehögtalarsystem som kommer att ge mig tinnitus och gud vet vad? Jag samlar mig och ropar Va? till Bjørn Erik som tydligen har frågat mig något?

– Har du sett Hit Man på Blu-ray? Den med David Foster, undrar han.

– Ja, svarar jag fogligt. Men kör på, tillägger jag snabbt.

Och det gör Bjørn Erik, den här gången åker volymen upp ett par snäpp till innan Michael Bublé trycker till med låten ”Feeling Good”. Och som genom ett trollslag slappnar jag av och bara njuter av det fantastiska framförandet, med det vansinniga ljudet och den enorma bilden. Bjørn Erik kör ett par låtar från konserten och jag gottar mig samtidigt som jag funderar på om jag någonsin har hört något liknande.

– Är du beredd på att testa skjutscenen i Open Range? frågar Bjørn Erik och ler. Jag har kommit upp i 135 dB i den scenen, tillägger han med ett pillemariskt flin.

Nu när jag har kommit över den första chocken är jag tillbaka till mitt vanliga jag och nickar ivrigt, det här är intressant. Bjørn Erik lägger i en skiva och hittar rätt spår. Sedan drar han upp volymen ytterligare tio steg och nickar mot mig som för att säga: håll i dig.

Jag har hållit på med pistolskytte i många år och brukar referera till verkligheten när jag hör skott som avlossas på film. Därför vågar jag här och nu påstå att jag aldrig tidigare har hört ett revolverskott återges så verklighetstroget. Skott från grovkalibriga vapen täcker ett väldigt stort frekvensregister, och inte ens de grymmaste kommersiella biosalongerna kommer i närheten av att återge skott på ett äkta sätt. Men Bjørn Erik har faktiskt lyckats med något som liknar verkligheten – ingenting kunde ha förberett mig på trovärdigheten i det jag hör idag. Och inte ens det första skottet, som för övrig pressade fram en tår i varje öga på grund av ljudtrycket, härdade mig mot de påföljande skottsalvorna. De som har sett den stora finalen i Open Range vet att det skjuts mycket och brutalt under de minuter allt varar, och att en bra anläggning kan göra det till en levande upplevelse. Tja, något sådant här har du aldrig varit med om, kära läsare, om du inte har varit hemma hos Bjørn Erik. Jag har varit på många ställen och hört lite av varje, men det här är en helt egen klass.

Bjørn Erik spelar mer demomaterial för mig innan vi går över till 3D-delen av demonstrationen. Och när Tron Legacy 3D dyker upp på skärmen framför mig, med volymen på referensnivå, är inte 3D det första jag tänker på. Jag tänker mer på 4D, och den fjärde dimensionen är naturligtvis ljudet. Det griper tag i mig och suger in mig på ett brutalt och skoningslöst sätt i filmens handling. Ljudet väcker känslor och förändrar min sinnesstämning, som om jag också befann mig inne i The Grid tillsammans med Sam och Quorra, och jag märker att jag har svårt att sitta still. Jag känner mig avspisad med smulor när Bjørn Erik abrupt trycker på stopp och letar fram en ny film – jag känner mig blåst och vill ha mer! Men den här gången är det Pirates of the Caribbean – On Stranger Tides i 3D som dyker upp på skärmen. Menyerna har knappt hunnit visas förrän jag inser att detta kommer att bli något som jag inte glömmer i första taget. Det var länge sedan jag såg 3D för första gången, och den gången tyckte jag att bilden var för mörk och att glasögonen var obehagliga. Det senare gäller visserligen fortfarande, men jag har ett ganska så stort huvud så det är nog mitt eget fel. Bilden har däremot blivit väsentligt bättre. Och menyerna jag pratade om är så livliga och naturtrogna i 3D att jag famlar efter dem i luften framför mig. Den känslan gäller resten av atmosfären i rummet också, det är något väldigt handgripligt över den här unika biografen.

Sammanfattning
Jag hade rätt, detta är inget jag glömmer i första taget. När jag sitter här och renskriver artikeln tänker jag på hur Bjørn Erik och Ann Kristin har det när de tittar på film. Och hur jag kan få något liknande. Det är nämligen inte omöjligt, så länge man är lagom galen!

Atle Kildahl Torp