: Audio Research GSPre

De flesta av oss kan bara drömma om ett sådant här fantastiskt ljud. Priset sätter stopp för det i verkligheten.

Tänk bara. Här är en förstärkarkombination som hur bra den än låter – och det gör den – kostar mer än 400 000 kronor. Och det är innan du har köpt högtalare, något att spela på – kanske en skivspelare för 200 000 kronor eller en massiv CD-spelare med nätverkskoppling och en USB-DAC?

Å andra sidan, behöver man ingen båt eller sommarstuga så kan man kanske uppfylla en dröm och ta sig råd att köpa kostsam highend-hifi.

Då är vägen till himlen ganska så kort, och då kan du bara glömma ett socialt liv och solbrännan som andra skaffar varje påsk, vår och sommar. För med en Audio Research-förstärkarkombination blir du en innesittare.

Kanske lika bra det, för prislappen förpliktigar. Å andra sidan kan man vara tryggt förvissad om att det inte blir så mycket bättre än det här.

 

Galileo

De har hållit på längre än de flesta. Audio Research Corporation, ARC, startade i Plymouth, Minnesota 1970. Mannen med det skandinaviskt klingande namnet William Johnson hade hållit på med elektronik sedan 50-talet och föredrog radiorör som huvudingrediens i sina förstärkare. På 70-talet var det många som gick över till transistorförstärkare men Johnson höll sig till sina rör. Som han ansåg lät mer naturliga än transistorer.

På så sätt fick Audio Research sin legendariska status som rörförstärkare par excellence cementerad under flera årtionden. Nu för tiden har de transistorförstärkare också, men 45 års erfarenhet av rör har gett dem en status i highend-kretsar som är få förunnat.

Jag kan inte minnas ha hört en anläggning med Audio Research-komponenter som inte haft en viss lockelse. Många av de äldre modellerna, som förförstärkarna SP8 eller SP10, skivspelarförstärkarna och effektförstärkarna, säljs för stora belopp på begagnatmarknaden. I många fall för mer än vad de kostade nya.

Det säger en hel del om ARC:s hållbarhet, inte bara dess status. Men allra mest om hur bra de låter.

De billigaste highend-förstärkarna från AR börjar på 50 000 kronor men den nya Galileo-serien kostar mycket, mycket mer. GS-modellerna, som de också kallas, kan nästan anses som en hyllningsserie. De kostar inte lika mycket som ARC:s dyraste i Reference-serien (strax under en miljon kronor för kombinationen) och skiljer sig från resten av produkterna genom att de formgivits i Italien, i Sonus fabers designstudio.

Audio Research ägs nämligen, precis som McIntosh, Sumiko, Wadia och Sonus faber, av Fine Sounds Group. Som trots huvudkontor i New York och tillverkning i Minnesota ritas av Livio Cucuzzas designteam i Italien.

Bland de närmaste rivalerna i den här klassen hittar vi McIntosh, Burmester, Ayre, Mark Levinson, Jadis, Gryphon, Air Tight och Conrad Johnson.

Rörförstärkare har radiorör i stället för transistorer, vilket ger en ljudkvalitet som många audiofiler föredrar.

 

Klassisk analogförstärkare

Förförstärkaren GSPre har definitivt en modern design. På samma gång är den omisskännligt Audio Research. Bakom den tjocka frontplattan av aluminium föregår all förstärkning med vakuumrör. Sex små triodrör förstärker signalen från de sex ingångarna, inklusive skivspelaringången. Som är hämtad från en befintlig AR-skivspelarförstärkare men anpassad efter kretsarna i förförstärkaren.

Det finns ingen USB-port, digitalomvandlare eller nätverksingång. Detta är en renodlat analog rörförstärkare för analoga ljudkällor.

Därför har AR gett ägarna möjligheten att anpassa skivspelaringångens belastningsimpedans från 100 ohm till 47 kohm. Det går att styra från fjärrkontrollen. Detsamma kan balansen, men det finns ingen bas- eller diskantkontroll. En tryckning på menyknappen ger ägaren tillgång till antalet timmar som rören har varit i drift (vilket går att nollställa när man byter rören), inställning av hur länge förstärkaren ska vara påslagen innan den stänger av sig själv, samt om den är kopplad till en hemmabioanläggning.

Lite dolt, på höger sida bakom frontplattan, sitter ett hörlursuttag som är anpassat för highend-hörlurar. Även sådana som har högre motstånd än de 16 till 64 ohm som är så vanligt nu för tiden.

 

Modernt ljud

Jag måste medge att byggkvaliteten är fantastisk på alla områden, så när som den medföljande fjärrkontrollen som är en pina att använda. Den fungerar bara när den pekas rakt mot IR-sensorn, om vinkeln är lite skev så händer det ingenting när man trycker på knapparna.

Men herre min skapare, ett sådant ljud!

Mina betraktelser bygger på hela GS-kombinationen samlad, alltså med effektförstärkaren GS150 (se separat avsnitt) i anläggningen. Som i övrigt bestod av skivspelarna Electrocompaniet ECG-1 och Rega RP8, CD-spelaren McIntosh MCD500 samt högtalarna KEF Reference 5. Vi använde också GS-elektroniken ihop med högtalarna Vienna Acoustics Beethoven SE och Piega Classic 60.2 (hur det lät finns beskrivet i andra artiklar i detta nummer).

Låt mig börja med skivspelaringången.

För att sitta integrerad i förförstärkaren är den förbaskat bra. I normala fall brukar det sitta ett medelbra RIAA-steg i förstärkare, men den här är dödstyst och brusfri och låter öppet och luftigt. Den är ingen match för Ayre P5xe, som har bättre dynamisk kontrast och fler mikrodetaljer, och lägger man 200 000 kronor på en skivspelare så är kanske något av ARC:s separata RIAA att föredra. Till exempel PH8 eller Phono 2SE.

Men med den inbyggda skivspelaringången fick jag fram tjusiga klangfärger i Marianne Thorsens fiol i 2L:s Mozart-inspelningar med Trondheimsolistene. Ljudbilden var stor och djup och jag har sällan hört stråkarna låta lika organiska och lättflytande. Ljudbildens djup var slående. Det gav känslan av orkester en ny dimension. I stället för att det låter som om Trondheimsolistene sitter rakt framför mig så känns avståndet mellan musikerna mycket starkare här än med det mesta annat i förstärkarväg jag har hört.

En annan felfri 2L-inspelning, denna gång Jan Gunnars Hoffs piano i”Living” på vinyl, låter varmt och kallt på samma gång. De djupare tonerna har en behaglig värme medan de ljusare har lite skarpare fokus utan att klinga hårt. Det är något mer legato över hur flygeltonerna låter. När jag spelar högt verkar det inte som om det finns några dynamiska begränsningar.

En Japan-pressning av Dire Straits klassiska album ”Love Over Gold” kan låta ganska så explosivt på en bra skivspelare – kopplad till en bra skivspelaringång. Bortsett från den allra lägsta oktaven så finns det ingenting som saknas i basdynamiken här. En Mark Levinson eller de större Ayre-förstärkarna kan trycka till ännu mer i djupbasen och i slutändan spela ännu högre, men här är det inte så viktigt.

Att byta fram och tillbaka mellan Frank Sinatra och Harry Belafontes ”One For My Baby” var som att bli påklädd en kostym med breda slag och ta plats i loungen på en jazzklubb på 50-talet. Förr eller senare visar många förstärkare sina mörka sidor, i form av begränsningar som pyttelite förvrängning kring enskilda frekvenser, men i AR-kombinationen upptäckte jag inga sådana brister.

Spelade jag högt så fanns det inte en antydan till hårdhet, uppmjukning eller förändring i perspektivet. Som så ofta är fallet med alla förstärkare, bortsett från de allra kraftigaste.

Live-inspelningen med Keith Jarrett från Montreaux gav mig en skrämmande realistisk konsertupplevelse. Bandet är lite distanserat på den här inspelningen, men jag har aldrig fått dem så nära inpå mig som här. Bas- och trumsolot på den första låten fick mig verkligen att trampa takten – och gjorde mig sugen på en long drink! Det är sällan jag hör en förstärkarkombination som bara placeras mitt i en anläggning och så radikalt ändrar min uppfattning om hur bra någonting kan låta.

Duetterna i ”Soave Sia Il Vento” från Mozarts opera Cosi Fan Tutte gav mig gåshud över hela kroppen. Prova själv. Den finns på Tidal med Joanna Borowska. Vrid upp volymen och njut. Kan du höra alla klangerna i de fyra stämmorna? Märker du hur sångarna rör lite på sig framför dig? Låter det naturligt, organiskt och skönt? Inte? Det gör det med Audio Research-kombinationen.

Det är sällan jag hör ett så kristallklart och öppet mellanregister, utan att det samtidigt låter lite hårt eller platt. Ska man sätta fingret på något så får det vara att diskanten kunde ha varit ännu lite luftigare allra längst upp. Annars kan jag inte med bästa vilja hitta något att klaga på.